Det finns inget kvar som riktigt utmanar
Moderna museets Nan Goldin-utställning är en helgonförklaring
Publicerad 2022-11-10
Jag går runt i Moderna museets Nan Goldin-utställning med en känsla av missnöje som jag först inte kan sätta fingret på. För vem gillar inte Goldin? Hon har sedan 1980-talet skildrat vänner och bekanta i samhällets utkant på ett osminkat sätt som gjort henne till en av vår tids mest inflytelserika fotografer. Hon har gjort hudlösa verk om sitt eget drogmissbruk, och genom sin organisation P.A.I.N har hon ställt den stormrika Sackler-familjen till svars för den epidemi av överdoser som följde på deras cyniska marknadsföring av opioid-preparat i USA. Laura Poitras film om hennes kamp vann nyligen Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig.
Modernas timing är det med andra ord inget fel på. Utställningen är dessutom gjord inom ramen för museets nya hållbarhetsprofil, som innebär att man under 2022 producerar alla utställningar på plats på Skeppsholmen. I stället för traditionella fotografier så visas bildspel och digitala filmer i för ändamålet byggda paviljonger. Det betyder att hela konkarongen kan gå vidare till andra museer där den kan byggas upp med enkla medel, utan dyra transporter. Och detta trots att den består av tusentals bilder, och spänner över konstnärens hela karriär.
Lägg därtill att Goldin själv alltid velat se sina verk presenterade på detta vis, och vi har vad som måste betraktas som en succé för alla inblandade, för både konstnären och institutionen.
Ändå blir jag mest frustrerad. Jag kommer inte in i verken, blir uttråkad, kan inte vänta på att ett bildspel ska ta slut så jag får gå vidare till nästa. Här finns inget som utmanar mig på en intellektuell nivå, och knappt något som berör mig på en känslomässig nivå. På väg därifrån ser jag plötsligt en väggtext som förklarar varför: ”Den idealiska Nan Goldin-presentationen är endast möjlig som koncept, som en utställning med tusentals bilder – Walter Keller”. Moderna har alltså medvetet gjort en ”idealisk” presentation, som bara fungerar som koncept.
Det finns förstås bara en förklaring till att man gör en utställning på det sättet: att man redan initialt menar sig veta att det man visar är så bra att publiken kommer att falla på knä hur man än bär sig åt. Detta är med andra ord ingen monografi utan en hagiografi, en helgonförklaring.
Exakt när Moderna förvandlades från en konsthistorisk institution till en upplevelsebaserad marknadsföringsmaskin vet jag inte, men jag gissar att det skedde någon gång kring Hilma af Klint-utställningen 2013. Att af Klint nu visas ännu en gång, parallellt med Goldin, är ingen slump utan beror på att upplevelseekonomin kräver att man kramar ur varje droppe ur konsten. Då duger det inte med någon gammal vanlig retrospektiv, utan allt måste vara jättespeciellt. Dokumentärfotografi? Fnys. Goldin är inte fotograf, hon är vår tids största geni och helgon!
Jag ogillar detta inte bara eftersom jag som recensent förväntas bidra till marknadsföringen genom att gå ner i spagat över utställningens politiska innehåll, kulturkrig-style, utan för att fantasmen om Goldin som ett geni helt enkelt underminerar hennes kvaliteter som fotograf.
Varför är Goldins bilder så kraftfulla (för det är de)? På grund av den närvaro och intimitet som hon lyckas frammana tillsammans med de hon avbildar. Samtidigt som bilderna ofta är suddiga och konstigt beskurna på ett sätt som gör att man blir högst medveten om att det är ett fotografi man tittar på, så är det samtidigt som att mediet försvinner. Man är där, i samma rum, som Greer Lankton, Jim Jarmusch eller vem hon nu har fotat. Det är trolleri. Stor konst.
För mig kräver det sättet att betrakta fotografi en annan uppmärksamhet än den som finns på instagram eller i det maxade upplevelseparadigmet på Moderna. Efter att ha suttit igenom Memory Lost (2019–2021), om Goldins kamp mot drogerna, och Sisters, Saints, and Sibyls (2004–2022), om hur hon påverkats av sin storasysters självmord, så har jag till och med svårt att ta till mig mästerverket The Ballad of Sexual Dependency (1981–2022). Diaprojektorerna matar fram bild efter bild, men allt jag kan se är: ”Nan Goldin – Nan Goldin – Nan Goldin”. Jag är ledsen, men jag bryr mig inte ett dyft om Nan Goldin. Jag kom för att se hennes bilder.
