Konsten att undvika fönstershopping

Berlinbiennalen blir inget liberalt smörgåsbord

Av: Fredrik Svensk

Publicerad:
Virginia de Medeiros: Trem em Transe (2019), videostill.
Foto: Courtesy Virginia de Medeiros
Virginia de Medeiros: Trem em Transe (2019), videostill.

Den elfte upplagan av Berlinbiennalen, The crack begins within, tillägnas ”de som inte kan vara med oss, de konstnärer och krigare som vi förlorat, och de som fortsätter sin kamp för livet i den tid när det inte går att andas”.

På så vis underställer curatorerna María Berríos, Renata Cervetto, Lisette Lagnado och Agustín Pérez Rubia konsten sorgearbetets mödor, men också kampen för att hålla sig vid liv, tillsammans, för en bättre värld.


Samtidskonsten har en tendens att inhysa allehanda progressiva rörelser under ett och samma tak. Så också årets Berlinbiennal med en mängd olika samhällskritiska projekt och uppgörelser med ett normativt förnuft. Exempelvis autist-aktivisten Amanda Baggs och målaren Gracia Barrio som båda dog i våras och tillägnas utställningen.

Av Barrio visas den monumentala väven Multitud III som en del av ”Det internationella motståndsmuseet Salvador Allende”, det museum som skapades i solidaritet med Chiles folk under Pinochet-diktaturen. Av Baggs visas bland annat den ikoniska Youtube-videon In my language, som liksom många av verken på utställningen både är en del av kampen och beskriver ett sätt att leva bortom den dominerande föreställningen om relationen mellan språk och värld.

Som helhet är biennalen ett sobert, för att inte säga musealt installerat överflöd av lidande, traumabearbetning och bokstavstroget politiskt motstånd

Coronapandemin har dock visat att samtidskonstens begär efter en mångfald av marginaliserade uppfattningar om människan och världen inte saknar gränser. En vecka innan öppningen slöt nämligen veganhippies, fullblodsnazister och holistiskt new age-folk upp mot den tyska covid-politikens vetenskapliga statsförnuft. Hur mycket de än, liksom många verk i biennalen, gör upp med liberalismens kunskapssystem syns just denna multikosmologiska församling inte på listan över biennaldeltagare.


Årets biennalutställning presenteras som en epilog av en utdragen process som startade redan 2019. Den innehåller sextio verk och projekt på de två institutionerna KunstWerke och Martin Gropius Bau i Mitte, och på de mindre institutionerna daadgalerie i Kreuzberg och ExRotaprint i Wedding.

De flesta verken är förankrade i Latinamerika och bekräftar en ny form av strategisk regionalism i motsats till idealistiska drömmar om en global samtidskonst.

Som helhet är biennalen ett sobert, för att inte säga musealt installerat överflöd av lidande, traumabearbetning och bokstavstroget politiskt motstånd. Detta riskerar visserligen att stöta ut besökarna i likgiltighet, utan att riktigt göra dem till en del av problemen. Ändå är det genom sitt tydliga sätt att blanda olika verksamheter som biennalen också utmanar och gör att man står ut med dess ojämna enskildheter. Utställningens ojämna urval och konventionella installationer stärker nämligen tilliten till betraktarens förmåga att tänka verken genom varandra, snarare än att bara gå runt och fönstershoppa.

Tro't eller ej, biennalformen kanske faktiskt är förmögen till något annat än ett självgott konsumerande av alternativa världar?

Politiskt engagerat minnesarbete som exempelvis Paula Baeza Pailamillas textila karta över Mapuchefolkets förkoloniala territorium Kurü Mapu (Svart land) kompliceras av ironiska ekfraser som i La rara troupes adaption av Jörgen Leths klassiska 60-talsfilm Det perfekte menneske. Detta är också två verk som kastar nytt ljus på konventionellt terapimåleri från Museu de Imagens do Inconsciente.

Detsamma gäller när de futurist-erotiska folklivsteckningarna i serien Biodelica av Florencia Rodriguez Giles tänks samman med en annan del av utställningen där dansaren Dana Michel och filmaren Tracy Maurices dråpligt vitalt vänder ut och in på allehanda föreställningar om meningen med den mänskliga kroppen i videon Lay the all down.


Biennalens nyfikna prövande kombinationer av verk med skiftande teologiska och kosmologiska horisonter bör självklart inte idealiseras. Men trots verk som The end of crucifixion, Carlos Mottas videoappell för en queer kristen teologi eller Shuvinai Ashoonas multikosmologiska måleri och Bartolina Xixas dekoloniala urfolksdragqueen förvandlas utställningen aldrig till ett liberalt smörgåsbord.

Därmed faller den heller inte för frestelsen att identifiera ett sammanhängande kollektiv av rörelser som antas kunna bli ett med framtidens utopier bara de kämpar tillsammans. Detta undviks genom att verkens olika sociala förankringar inte sopas under mattan av en curatorisk master plan.

Tro't eller ej, biennalformen kanske faktiskt är förmögen till något annat än ett självgott konsumerande av alternativa världar?

Publicerad:

LÄS VIDARE

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN