Konstens frihet kan snart vara ett minne blott
Istanbulbiennalen tvingas bli lågmäld i det autokratiska Turkiet
Publicerad 2022-10-09
Jag har alltid älskat att ta mig bakom konstvärldens kulisser för att få veta hur saker och ting egentligen ligger till. Så också på årets biennal i Istanbul. Det är i de informella mötena som sanningen kommer fram, inte på presskonferenser eller i katalogtexter som brukar skyla över verkligheten med önsketänkandets fagra skrud.
”Welcome to the desert of the real”, sade Morpheus till Neo i filmen Matrix när han avslöjade vår ödelagda värld bakom de virtuella slöjorna – den ”verkliga verkligheten”, som Lacan valde att kalla det reala. Jag hittar min Morpheus hos en nära samarbetspartner till curatorerna. Hon förklarar att årets biennalupplaga varit svår att genomföra på grund av pandemin, den ekonomiska krisen och det politiska läget. Regimkritiska verk, förklarar hon, hade i ett autokratiskt, censurstyrt land som Turkiet omöjliggjort biennalens fortsatta existens.
Årets upplaga av Istanbulbiennalen som curerats av Ute Meta Bauer tillsammans med konstnären Amar Kanwar och konsthistorikern David Teh innehåller så många som 500 konstnärer, aktivister, jordbrukare, bokbindare. Resultatet? En lågmäld, didaktisk, etnografisk biennal där byggnaderna är intressantare än konsten. Det är dessutom svårt att veta vad som är konst och vad som är dokumentation av konst eller aktivism.
Här och där har man försökt aktivera biennalen med performances, workshops, radioprogram och guidade turer. Konstnärsduon Cooking sections erbjuder buffelostar, Tarek Atoui en meditativ ljudinstallation på en av stadens hamam och vissa konstnärer har gjort post-antropocentriska växtinstallationer i en trädgård. Med undantag för ett och annat verk, som till exempel Bread and Puppet Theaters dockparader eller Emir Barins legendariska bokbinderi, känns biennalen som en trevlig söndagspromenad arrangerad av den lokala turistbyrån. Detta är minst sagt alienerande med tanke på att det pågår ett krig som skulle kunna urarta i en nukleär katastrof bara några hundra kilometer bort.
Vad har Istanbulbiennalen att säga om vår tid? Att konsten är ofri när dess utövare måste göra kompromisser för sin överlevnads skull. Men också att konsten har svårare utmaningar än friheten – nämligen hållbarheten. En hit-and-run-biennal hade i Turkiets kulturpolitiska landskap där de statliga pengarna till konsten håller på att sina, kanske varit både oetiskt och idiotiskt.
Det är lätt, kanske alltför lätt, att från kritikerns komfortabla position kräva något mer. Men att låta kritiken haverera på grund av en havererad biennalpolitisk situation, vore att göra både biennalledningen och konstintresserade i största allmänhet en otjänst. Istanbulbiennalen har kännetecknats av både konceptuellt vidlyftiga och politiskt vågade satsningar under åren. Vi har tagit dessa grepp för givna, och det är kanske där skon klämmer. Vem vet? Vi är kanske på väg mot en tid där konstnärlig frihet, i öst liksom i väst, kommer vara ett minne blott. Vilka slöjor kommer vi då klä det reala i? Och vem kommer våga lyfta på slöjorna? En sak är säkert, konstvärlden behöver sina Morpheus mer än någonsin.
