Nu har norr tröttnat på att vara ”därborta”
Konstutställningen på Bildmuseet i Umeå hamnar mitt i världen och nuet
Publicerad 2023-06-04
Ursprungsfolk, smältande isar, luftballongsfärder. Arktis är lika exotiserat som svårfångat. På en traditionell jordglob befinner vi oss på själva hjässan. Området är glest befolkat, fullt av naturresurser som borgar för framtida strider och exploatering. Det finns en hel del som förbinder de norröna nationerna, från Kanada till Finland. Och för all del det sibiriska Ryssland.
Men när tre konstinstitutioner – Portland museum of art i Maine, USA, Reykjavik konstmuseum och Bildmuseet i Umeå – samarbetar om ”Ner till norr” koncentreras utställningen av lätt insedda skäl till den västra hemisfären.
Att vända på begrepp och det gängse sättet att läsa av kartan, har förstås också en politisk dimension. Norr är trött på att alltid vara ”däruppe”, ”därborta”. Men väl på utställningen är norr verkligen mitt i världen, mitt i nuet. Från Katarina Pirak Sikkus samiska släkthistoria med renmärken, till Joshua Reimans film från de företrädesvis arktiska havens botten löper igenkänningen: urfolkens allt större synlighet och ett ökat intresse för ekologi. Filmen ”Tiden sköljer över oss” kan tyckas långsam, som vilken naturfilm som helst men den är oupphörligt fascinerande.
Greppet att låta ett barn läsa in fakta om de vattenlevande djuren är genialiskt – framtiden konserveras i den ljusa rösten. Musslorna och sjöborrarna lever sina långa liv långt bort från oss, utan oss, trots oss. Även amerikanska Joan Jonas, som i sitt konstnärskap länge arbetat med temat vatten och vattenliv, är närvarande på ”Ner till norr”. Hennes brechtianskt illusionskrossande film fängslar, där blandningen av performance och dokumentär ropar på en ny förståelse av naturens sårbarhet.
Danska konstnärsgruppen Superflex ser också långt fram, när världen mår bra utan människor. Stora rosa betongklossar, genomborrade som schweizerostar, helt anpassade för en framtid där havsnivån stigit och de vattenlevande djuren kan behöva någonstans att göra sig ett bo. Att de står på ett museum ger dem ytterligare en dimension: de kunde lika gärna vara artefakter från förr, uppgrävda och analyserade. I nuet är de overksamma, bärande både på det förflutna och framtiden.
”Ner till norr” grupperar sig kring tre teman; natur, miljö och samhälle. Det ringar ju in det mesta här i tillvaron – men sammanfattningsvis är det miljö och natur som är huvudspåret här. Egentligen gör man bäst i att se utställningen bortsett från dessa teman, det är ju inte som om den arktiska historien är bortkopplad från naturen. Máret Ánne Saras verk, påklädda och prydda renskallar med samiskt inspirerat mönster ser i ett sådant resonemang ut som ett väl enkelt verk, men stänket av död och kretslopp formar det till ett rop från avgrunden. Någon måste säga att vi lever i symbios, kulturen och naturen.
Kritiken mot exploateringen av Arktis, oavsett om det är naturresurser som skördas eller turismen och exotiseringen, är närvarande, som i D'arcy Wilsons film ”#1 Fan (Long run)” där konstnären gör sitt bästa som turist springande i förföriskt vacker natur, eller Jessie Kleemans film som dokumenterar hennes aktion vid en smältande grönländsk glaciär.
Och oftare rör det sig om försiktiga närmanden och analyser av naturen som sådan, även den som inte förändras, utan kan tolkas ur ett mänskligt perspektiv – som de tretton namngivna månarna i Jordan Bennetts fascinerande verk. Hit kan man också räkna Anders Sunnas imponerande målning ”Torne STYX”. Älven blir gränsen till dödsriket, den grekiska mytologin möter liemannen och ett norrönt landskap. Tidsperspektiven svindlar.
”Ner till norr” är också en pilotutställning för en nordatlantisk triennal, vilket är en spännande ambition. Årets version bygger på ett trettiotal konstnärer, och den stora betydelsen föreställer jag mig är att samarbetet har påbörjats. Axeln Portland–Reykjavik–Umeå intresserar åtminstone mig mer än en annan nordatlantisk pakt.
