Tavlorna lever!
Ulrika Stahre om världens första oljemålade animation: Smetigt
Publicerad 2017-10-20
Det börjar så bra. Över 100 konstnärer har arbetat med en film som utgår från Vincent van Goghs (1853–1890) målningar, och levandegjort dem till stora vibrerande spiraler, cirklar, solar – denna världens första oljemålade animation är verkligen analog och blir precis så storslagen som det låter.
Filmen Loving Vincent – titeln kommer ur ett brev som van Gogh aldrig lär ha signerat på engelska – är tekniskt sett fascinerande, mycket tack vare att van Gogh ju målade vad han såg: människor, landskap, kroginteriörer, sitt rum, stadsgator. Hans motiv stod honom nära, helt i tidens anda.
Målning efter målning kommer till liv allt efter som historien tar fart. Den utspelar sig ett år efter konstnärens självmord, och spinner runt ett brev, det sista han skrev till sin bror Theo. Postmästarens son ger sig i väg för att överlämna brevet personligen, men då är Theo också död. Han fortsätter till den plats där van Gogh tillbringade sin sista tid, Auvers-sur-Oise, för att i stället ge brevet till vännen, konstsamlaren och läkaren Paul Gachet.
Så utvecklas berättelsen till en jakt på sanningen om van Gogh. Hur dog han? Var det verkligen självmord? Vem var han? Det hade kunnat bli bra men liksom andra skildringar av just van Gogh blir det sentimentalt, smetigt och styltigt. Återblickarna är filmade i svartvitt, manipulerat till att se ut som måleri det också. En logik som är obegriplig, bara för att fotot var svartvitt vid den här tiden var ju inte måleriet det, inte människorna heller.
Bilden av den missförstådde konstnären, geniet, är gammal. Få gånger i historien har den varit så allenarådande som under den tidiga modernismen. Då var intresset också stort för människans dolda sidor, galenskaperna, det irrationella. Van Gogh förenade i sin person både en asocialitet och sammanbrott som väl närmast kan beskrivas som psykotiska, med en otrolig produktivitet. 860 oljemålningar och tusentals teckningar på tio år är förstås imponerande. En enda målning såldes under hans livstid, ett faktum som också skruvar till synen på honom som outsider och stor konstnär.
Men siffror säger förstås inte allt, för visst utvecklade van Gogh en egen och övertygande stil. Kanske just på grund av att han var självlärd – liksom den tiotalet år äldre Rousseau le douanier var han inte präglad av den ganska tröga konstvärlden – men en bidragande orsak till den stora populariteten (och de höga priserna) torde ändå vara dramatiken i hans liv och död. Örat. Självmordet. Ensamheten, eller åtminstone vissa problem att komma nära kvinnor. Detta speglas i viss mån i filmen, Vincent van Gogh är med få undantag männens man.
Greppet att låta filmen utspela sig efter konstnärens död är helt i linje med hans roll i konsten – det var efteråt allting hände. Det leder också till min lycka till få scener med konstnären i färd med skapande. Konstnärsfilmer brukar domineras av just de scenerna, irriterande andaktsfulla och schablonmässiga.
När konst ska skildras på film finns det också ofta olika rättighetsproblem, försäkrings- och transportproblem som helt utesluter användande av originalverk. I stället: konstnär vid staffli, eventuellt följt av en mycket kort glimt dålig kopia. Detta är inte fallet här, för nu är ju måleriet i stället förvandlat till film. Kopia, förstås, men på så pass fri hand att det verkligen inte stör. I stället för att försöka nå konstens kärna genom att spåra och skildra dess tillkomst, har man här helt enkelt gjort konsten till själva kärnan.
Så jag är ändå glad för formen. Hade Loving Vincent varit en vanlig spelfilm hade den varit helt omöjlig, en katastrof. Nu finns de vibrerande scenerna, de starka färgerna, rörelsen i van Goghs måleri men ännu mer intensifierat. De kraftiga konturerna och hans sätt att ge det immateriella fast form – lampors sken, stjärnorna – bär filmen högt över sitt trevande manus. Jag hade hellre sett en utställning. Men det är ju jag.
