Bara Björk själv saknas på MoMA

Kristin Lundell

Utställning i New York: Allt hon gjort är konst

Det är länge sedan som rocken dog.

Musiker som en gång i tiden sågs som vilda rebeller belönas nu i stället, en efter en, med pris och titlar av världens kungligheter.

Det är det yttersta beviset på att rockens dagar som motkultur verkligen är förbi. Att den nu också börjar ställas ut på museum är det rimliga nästa steget.

Rockdinosauren som den senaste arten att betrakta. Rockfossiler omhändertagna innan kommande generationer behöver leta efter dem med spade i marken.

Isländska Björk Gudmundsdóttir (född 1965) har också hon tagit emot pris av en monark – 2010 tog hon emot Polarpriset från Kung Carl XVI Gustav – men till skillnad från många övriga artister, vars musik har byggt sin identitet på att vara motkultur, har Björk alltid varit som gjord för världens museer.

Allt som hon ägnat sig åt under sin tjugotvå år långa solokarriär har varit konst redan när hon skapade det. Det var tydligt redan då men blir glasklart när man ser tillbaka på hennes karriär.

Att Björk får en utställning i sin adopterade hemstad – sedan ett tiotal år tillbaka bor hon halva året i Reykjavik och halva i New York – är ett utmärkt sätt att samla upp henne. Att förstå hur mycket hon egentligen har gjort.

Få har ju lyckats med en så fullständigt naturlig sammanvävning av olika konstuttryck – musik, mode, video och design – som Björk. Den retro­spektiva utställningen på MoMa ska ses som en halvtidsuppföljning.

För att Björks karriär på intet sätt är på nedgång har hon visat både med nysläppta skivan Vulnicura och med de sju utsålda spelningar som hon under våren gör på olika platser i New York.

Den 7 mars, dagen innan utställningen öppnar, ställer hon sig på Carnegie Halls scen för den första konserten. Det blir två timmar av fullkomlig briljans där Björk tillsammans med femton stråkar, en trumslagare och den venezuelanske producenten Arca – som hon jobbat tillsammans med på Vulnicura – vrider varenda droppe ur sitt hjärta.

Kanske krävs det att man är extremt intresserad och fascinerad av Björk som artist för att uppskatta utställningen på MoMa. Gör man inte det kanske den verkar torftig. Men att dagen efter att Björk sjungit smärtan ur sig några kvarter därifrån få gå in i, vad som bäst kan beskrivas som en livmoder av skumgummilava för att se en specialgjord  video till låten Black lake är rysframkallande.

I kläder designade av den holländska haute couture-designern Iris van Herpen snubblar Björk fram över lavalandskapet. Hon ramlar, river upp skinnet på kroppen och kämpar sig över de svarta stenarna tills hon till slut kommer fram.

Det är väldigt symboliskt. Björk kommer tillbaka till livet efter att på Vulnicura ha sörjt sin skilsmässa.

I entrén finns tre specialdesignade instrument, som hon använde på förra skivan Biophilia utställda. Med jämna mellanrum gör de ljud ifrån sig. En enorm gravity harp – en aerodynamisk harpa – svänger fram och tillbaka.

Efter en stund i kuddrummet där alla Björks videor spelas kommer det bästa: Avdelningen ”Songlines” som kräver en egen biljett och som ger insläpp på en given tid (att komma tidigt och köa för den är ett absolut måste).

Men varning. Det kan hända att ni får en vakt i hasorna om ni inte lyckas kontrollera de populärkulturella känslorna som svallar därinne. Men hur kan någon inte hyperventilera av förtjusning när robotarna från videon till All is full of love plötsligt ligger där i en monter? Eller när flygpostjackan, designad av Hussein Chalayan för omslaget till albumet Post, som släpptes 1995, dyker upp?

Bara en dåre kan hålla sig lugn i den labyrint som går igenom rum som alla innehåller ting från Björks sju första solo­album. Från 1993 års Debut till Biophilia som gavs ut 2011.

Där finns kreationer från Alexander McQueen, den berömda svanklänningen av Marjan Pejoski som Björk bar på Oscarsgalan 2001, de röda skorna från Hyperballad och så äggskulpturen, skapat av Bernhard Wilhelm, som Björk står i på omslaget till Volta.

Det enda som saknas är en monter där Björk står utställd i egen hög person. Fast då hade väl vakten fått bära ut mig.