Teater i garderoben

Mikaela Blomqvist

Drömlik I Annas garderob på Göteborgs stadsteater

helskärm

Göteborgs Stadsteaters Freud-pjäs I Annas garderob ­inleds med ett citat ur Dröm­tydning där ordet dröm är utbytt mot teater. Så får vi alltså höra att teatern, liksom drömmen, ­ inte är verklig, men samtidigt ­hyperverklig då den uppfyller ­våra innersta önskningar. Det är dock tveksamt om manusför­fattare Ann-Sofie Bárány och ­regissör Suzanne Osten ger ­publiken den önskeuppfyllelse titeln flaggar för: att få se Anna Freud, Sigmunds dotter och ­pionjär inom barn­psykoanalysen, som modern ­queer-hjältinna.

I det överdimensionerade dockhus som utgör scenen får vi följa två parallella berättelser som ­väver ihop 70-talets hbtq-rörelse med psykoanalysens ­opryda syn på sexualiteten. ­Pappa Freud ­föreläser för oss om barns sexualitet samtidigt som han konsekvent ignorerar sin egen avkomma på våningen under. Och i ett kaliforniskt 70-tal kämpar den lesbiska psykoanalytikern Eve med att få sin sexualitet erkänd, samtidigt som hon skriver fan­fiction om Anna Freud, som ­möjligen var lesbisk men aldrig levde öppet.

Ann Petrén gör en komiskt loj Anna Freud från år 1900 till 1975, lika trovärdig som trumpen 5-åring som trött 80-åring.

Övriga 16 skådespelare, varav 9 praktikanter från scenhög­skolan, befinner sig alla på scen nästan hela tiden. Som Sigmunds barn, Annas barnpatienter, psykoanalytiska sällskapet i Wien eller sjungande pudlar lyckas de på en gång vara samspelta och distinkta.

Det är en pjäs som verkar gjord med lekfull och lätt hand. Annas nemesis ­Melanie Klein äntrar scen som operasjungande ­superskurk i paljettop, och vi får fallberättelsen om lille Hans sammanfattad i en kort och repetitiv sång. Möjligen hade pjäsen mått bra av att Osten lekt ­lite mindre, fokuserat och skalat av. På fyra timmar skall vi hinna djupdyka i hbtq-kampen, den kvinnliga sexualiteten, barns psykologi, ­Anna Freuds liv och gärning och psykoanalysens subversiva ­potential. Till slut blir det både ­lite riktningslöst och utmattande.

Å andra sidan är det förstås just så drömlikt som vi inledningsvis varnades för. Det är drömmens splittrade form, suggestiva scener, suddiga konturer, öppna slut och övertydliga symboler. I andra akten dyker en faktisk garderob upp på scen. På frågorna om Anna Freud skall placeras i eller utanför den, och ännu mindre, om det spelar någon roll, får vi inga definitiva svar.