Knäppt och kul i Liv Strömquists universum

Nya uppsättningen på Dramaten levererar guldkorn men saknar skärpa, tycker Jenny Aschenbrenner

helskärm

Skådespelarna behöver bara visa sig för att jublet ska fylla stora scenens salong på Dramaten. Kärleken till Liv Strömquist och hennes serieuniversum där torra fakta twistas till absurda sanningar om patriarkatet, kapitalismen och det sjuka samhälle vi skapat har blivit en kult – allt hon gör är guld i fansens ögon. Och inte minst de bejublade scenversioner som hon gjort med Ada Berger redan två gånger, i en rätt så underbar mashup av Strömquists sakliga och skruvade satir och Bergers förmåga att locka det bisarra och rörande ur skådespelares kroppar. 

Nu är det dags igen, samma ensemble som förut med komiska genier som Sanna Sundqvist plus Johan Ulveson och makalöst roliga Maia Hansson Bergqvist. Det handlar om coachingsamhället och viljan att maximera allt och skjuta döden så långt fram som det bara går. Varför? Inget vet. Och det är ju det som är det tragikomiska, allt arbete som går åt till förlänga ett liv som man egentligen inte riktigt vet vad man ska ha det till. 

Scenrummet är målat till ett pastoralt landskap med lätta moln på sommarblå himmel, idyllen alltings mål, för hur misslyckad är man inte som människa om man inte känner tussiga små moln fara över sin inre himmel? De sex skådespelarna går in och ut ur roller med den desperat käcka coachen som en sorts urtyp, den som vill förbättra, maximera, sudda ut negativa tankar och hjälpa den som vill hjälpa sig själv. 

Man kan argumentera för att texten vill slå in del vidöppna dörrar – om det är något som diskuterats, kritiserats och drivits med på senare år så är det väl just detta jävla förbättringssamhälle, sju snabba steg mot ett underbart liv … Vissa bitar känns också väl förutsägbara och föreställningen har en tendens att falla sönder i sina enskildheter, som en nummerrevy. Jag kan sakna en koncentration och skärpa som kunnat hålla samman helheten bättre. 

Men, när Liv Strömquist är som bäst lyckas hon ta det nästan söndertröskade och vrida det ännu ett varv så att det blir helt underbart knäppt och roligt och Ada Berger drar guldkorn ur denna ensemble av kroppsgeniala skådespelare. David Book briljerar som hysteriskt machoposerande coach och i en scen där Maia Hansson Bergqvist demonstrerar vilka moves man kan ta till på en offentlig toalett för att känna sig söt, skrattar jag så jag gråter. Och även om inte allt når den där nerven där det bisarra möter det berörande och blir briljant, så är det trots allt stunder som lever upp till jublet.

Eftersom Liv Strömquist poddar hos Aftonbladet Kultur gästrecenseras föreställningen av frilanskritikern Jenny Aschenbrenner