Hupperts succé visar hur svältfödda vi är
Den svenska scenkonsten behöver fler internationella gästspel
Publicerad 2023-12-11
Isabelle Huppert som Maria Stuart var redan på förhand krönt till denna teatersäsongs höjdpunkt. ”Mary said what she said” i regi av legendaren Robert Wilson blev också den sista av tre juveler i kronan på årets upplaga av den häftigt nedkrympta, men otroligt välkurerade Bergmanfestivalen på Dramaten.
För en publik som minns när Stockholms teaterliv för sisådär 25 år sedan var Bob och tjenis med Robert Wilson var det förstås inte enbart den franska stjärnglansen som lockade man ur huse. Det fanns ju en tid då det liksom var helt självklart att teatergiganten Wilson besökte Stockholm och satte upp minnesvärda versioner av ”Ett drömspel” och ”Tre systrar” på Stadsteatern. Och när Dramaten som det naturligaste i världen bjöd in danska Betty Nansen teatrets uppsättning av hans och Tom Waits ”Wozzeck”.
Så ”Mary said what she said” (som hade urpremiär i Paris 2019) blev ett kärt återseende av Wilsons hårdkoreograferade och visuellt starka formestetik i Stockholm.
På Dramatens stora scen strålar Queen Isabelle i ensamt majestät mot Wilsons typiska, bakbelysta fonder. Hans karakteristiska tablåer med färgskiftningar och siluetteffekter av frysta stillbilder, poser och tysta skrik framkallas med ljusdesignsprecision. Hupperts Mary, Queen of scots för sig stiliserat som en porslinsdocka i sin drottningroll. Vitsminkad, klädd i den typiska svarta Wilsonska signaturklänningen, och med en håruppsättning lika stram som resten av denna sceniska installation.
Darryl Pinckneys monologtext (framförd på franska med svensk textmaskin) matchar Hupperts sceniska behärskning perfekt. Hennes röst är emellanåt inspelad, som att Mary i ett psykologiskt call and response med sig själv bearbetar sitt liv och sin tillvaro fram till avrättningen. Texten gör omtag med variationer och våldsamma temposkiftningar, visuellt speglade i hypnotiskt koreograferade, loopande åttor till Ludovico Einaudis extremt cinematiska musik.
Men att ett gästspel om en skotsk och fransk drottning, skapad av två amerikaner, spelad av en fransk sjärnskådespelerska med musik av en italiensk kompositör är årets begivenhet i Teater-Sverige säger också en hel del om hur svältfödda vi är på internationella gästspel här.
Med risk för att bli tjatig: det är verkligen en skam att vi inte har en permanent återkommande, internationell teaterfestival i Stockholm. Vi behöver fler sådana här utbyten, fler stjärnor som kommer på besök och mer inflöde av andra länders konstströmningar. Både för att vidga vyerna för den inhemska teaterpubliken och för att den svenska scenkonsten inte ska bli alltför provinsiell och hemmablind. När vi lever i en global värld måste även scenkonsten hålla sig internationellt uppdaterad.
Men efter pandemin verkar nu inte heller Bergmanfestivalens existens självklar, även om vi just i år ändå fick tre starka, internationella gästspel under denna flagg – om än utspridda. Alla tre var otroligt intressanta monologer som på ett eller annat vis reflekterar över teaterkonsten, och de första två var minst lika sevärda som Hupperts finalshow.
Om den franska stjärnan gestaltade hårt snörad, återhållen passion gjorde spanska Angélica Liddell raka motsatsen i sin ”Liebestod” på samma scen i september. Titeln anspelar givetvis på Wagner och Tristan och Isoldes tragiska kärlek. Även här var musiken en viktig nyckel till framställningen, fast snarare som dramatisk förstärkning av den äkta, utlevda starka passionen.
Denna expressiva performance med tjurfäktningstema var ett slags hyllning till att leva livet, kärleken och konsten fullt ut, liksom tjurfäktaren uppträder på liv och död. Scenframställningen fullkomligen pulserade av liv, död, kött och blod. Inte minst när Liddell skär sig själv och stoppar sitt rinnande blod med bröd som hon sedan äter upp.
Också ”The history of Korean Western theatre” var en toppnotering i höst. Koreanske Jaha Koos intelligenta uppgörelse med den västerländska och japanska imperialismen i Sydkorea och i synnerhet dess effekter på den koreanska teatern, i dialog med sin talande och sjungande riskokare, är den sista delen i hans superintressanta Hamartia-trilogi.
Men även om den funkade fint så här fristående är det synd att den svenska publiken inte fick uppleva Jaha Koos helhetsgrepp om sambanden mellan ekonomi, imperialism och kultur – som ju inte är fenomen begränsade till hans del av världen. I del två, ”Cuckoo” som jag såg på Hangö teaterträff i Finland i somras, kopplar han Koreas ekonomiska kris till den unga generationens psykiska ohälsa och ökande självmordsstatistik på ett otroligt smart och personligt sätt. Där missade ni nåt!
