Hopplöst virriga teaterlekar

Barbro Westling ser förväntningarna komma på skam på Helsingborgs stadsteater

Barbro Westling

helskärm

Hans magväska liknar en mage där den beigerosa och slapp hänger lös ovanför byxlinningen. Det är en liten ironisk grej bland väldigt många andra ironiska grejer när Lars von Triers film Idioterna blir teater i Helsingborg. På scenen bollar man friskt med ”sjuka” lekar, maxad distans och ”verkliga” avbrott i riktade frågor till publiken.

Ensemblen börjar som färgglada Nintendofigurer med förvridna metallröster, övergår i spelövningar i grova funktionsnedsättningar, får kritik av Stoffer (Nils Dernevik) för att de inte vågar mer. Axel (Gustav Berg) och Jeppe (Kenny Olsson) utmärker sig. Manuel (Danjin Malinovic) gör ett eget nummer av Kafkas berättelse om apan Röde Petter som försöker spela människa.

Teaterns och, såklart, borgerlighetens förställning vid det oönskades skampåle. Metaperspektivet är bekant men är det verkligen någon som tror att teater kan vara på riktigt?

Bland scenens alla påhitt är det svårt att haka fast vid något. Det är inte så lätt att skratta heller. Det blir mer utpekat-som-roligt än roligt. Jag kom förstås till Stadsteatern med förväntningar eftersom Anja Sušas förra uppsättning där, av polske dramatikern Tadeusz Slobodzianeks Vår klass, var så konstnärligt stark och engagerande.

I Idioterna prövar hon, med stöd i dramaturgen Tom Silkebergs bearbetning, i stället på det mesta. Teaterväggarna rasar i dammoln, skådespelarna hjälps åt att tala i tredje person, de kommenterar hur von Trier gjorde i filmen, de filmar skeendet på scenen så att vi kan se närbilder på stor duk, åskådare trivselinbjuds upprepat att ”medverka” på scenen. Föreställningen liknar faktiskt mest en inventering av sceniska grepp och skulle väl på så sätt kunna uppfattas som en sen kritik av von Triers rigoröst dokumentära Dogma-estetik. Samtidigt övertygar knappast inventeringen utan allt känns bara hopplöst virrigt.

Har vi alla en äkta idiot inom oss, är det bara vår rädsla för att avvika som får oss att uppträda normalt? Nåt sånt var von Trier på spåren med sitt sociala experiment, ett slags Robinson i att våga utan något att vinna. Inte ens då, för tjugo år sedan kändes tanken särskilt brännande. Kanske är det den insikten som föreställningen på Helsingborgs stadsteater till sist förmedlar.