Lottovinst tillbaka till naturen

Den nya designgenerationen, de som lägger alla sina plötsliga rikedomar på att blåsa ut det gamla köket för att installera ett obducentkök i vitt och ek, köpa vackra kokböcker och sedan äta hämtmat, har faktiskt sina föregångare. När Mats Rosén i pjäsen Allsång ställer ett blankslitet par i ett sprillans nytt katalogkök mot vattenslipade stenar i porlande bäckar, så möter vi Stockholmsutställningen anno 1930 i 2008 års upplaga.

Den gången krävdes propaganda för funktionalismen (skriften ” Acceptera”), i dag tycks den tidens idéer vara internaliserade hos de neoyuppies som likt moderna funktionalister alldeles frivilligt avbördar sig historien genom att knacka kakel för öppen planlösning.

Men bakom 30-talets funktionalism fanns nationalromantiken inom arkitekturen (tegel, träpaneler och falurött). Hos Rosén bjuds vi på snabbgrillad Rousseau: tillbaka till naturen.

Med en lottovinst på en miljon blir det klinkers och Benidorm för Gringo och Lilly, vännen Erik bjuds på middag men uttrycker inte riktigt den beundran som Gringo förväntar sig.

Vad som börjar som ett slags modern sedekomedi med hög igenkännings-faktor, halkar snart ut på ett bananskal till mindre civiliserade sammanhang. Drifter av djuriskt slag övertar vartefter de civiliserade bedrifter som det nya köket skulle bevisa.

Dialogen tappar sin tuktade realism och förvildas i takt med att ett snabbspolat triangeldrama tangerar det ena tabut efter det andra. Ett slags diskbänkssurrealism där språket och handlingen tävlar om att hoppa baklänges till ett förlorat Eden.

Om texten gott kunde tämjas en smula, så är Torkel Peterssons aggressivt fumliga Gringo en njutning att se.

Kristina Törnqvists Lilly börjar som besviken och behagsjuk för att sluta ovanpå kylskåpet med att vackert drömma världens morgon. Och faktiskt: när mörkret släcks och fontänen Gringo porlar är vi väldigt långt borta från drömmen om köket.

Claes Wahlin