Tribunalens pjäs landar rakt in i samtiden
En mirakelmedicin mot pandemi erbjuds i utbyte mot fred på jorden
Uppdaterad 2022-10-24 | Publicerad 2022-10-16
Vart tog pandemierfarenheten vägen? Vi var många som hoppades på en annan efterbörd än enbart sorgens och förlustens. Kanske ett avskaffande av den brutala och smittspridande djurindustrin. Kanske en fortsatt ransonering av flygresor. Kanske en mer medmänsklig politisk debatt?
På Teater Tribunalen tar Dr Galeno samhällskampen i egna händer när en ”Peking-spetälska” breder ut sig över världen. Han uppfinner en mirakelmedicin, men sätter ett ultimatum för att behandla andra än de fattigaste. Villkoret: statsledarna ska verka för evig fred.
Teater Tribunalen har gjort ett fynd med Karel Čapeks pjäs från 1937 om den egensinnige läkaren. Čapek är mest känd för att i en s/f-roman ha gett ordet ”robota” (tvångsarbete på tjeckiska) ny betydelse. Hans pjäser spelas sällan, men översättaren Karin Eriksson förstod att rätt tid är nu. Det aktuella dramat sammanlänkar pandemin och Rysslands krig för dagens publik, utan ändringar i manus.
Dramats grovt yxade scener passar Tribunalens ”fattiga” estetik. Med enkla men geniala medel växlar den sparsmakade rekvisitan bruk: en stålbottnad bår förvandlas till ett stängsel när staten överväger att internera de sjuka. Spelet är fysiskt och groteskt. Kroppsdelar trillar av, det kräks och skriks, men med lekfull finess. Den borgerliga familjen smulas sönder i en fräsig miniatyr som slutar med att hustrun självmant kryper ner i liksäcken.
Steph Molin gör sin Galeno uppfriskande långt från hjälteidealet. Doktorn är en lantis, sävlig och tung i kroppen, men som får en sällsam aura genom sin modiga pacifism. Han står orubblig inför lismande läkarkollegor, liksom inför diktatorn själv. Aviva Wrede blåser upp denne krigets man magnifikt, ger honom en fast hökblick och en pistol för skenavrättning.
Det är krigshetsarnas tid: nationalisternas och vapentillverkarnas. Men också dessa kan bli sjuka. Regissör Richard Turpin spelar med full utlevelse en vapenbaron som tvingas be för sitt liv. Och i en minnesvärd scen med äckelnivå att jämföra med Ruben Östlunds Triangle of Sadness går den döende diktatorn samma väg. Till melodramatisk musik inser han, mellan spyorna, att fredsmäkleri kanske trots allt kan bli hans nya kall. Men då är det redan för sent.
Föreställningen är en kollektiv bedrift. Till och med de krafsiga pappdockorna hjälper till att dra lasset. Vi pessimister i publiken får alltså en rejäl dos motmedicin i form av kreativ teaterglädje. Hoppet är det sista som lämnar scenen.
