Sanningen enligt göteborgarna

Mikaela Blomqvist

Underhållande och skarp illustration av skillnaden mellan teater och verklighet

helskärm

Det senaste decenniet har det i Göteborg spelats en rad pjäser baserade på intervjuer med så kallade vanliga människor. När Folkteatern med sin teatertriptyk Sanning c/o Folkteatern kungör att de har intervjuat göteborgare och att vi därför nu skall få se våra egna önskningar realiseras på scen känns greppet både lite trött och oroande. För inte tänker väl Frida Röhl, som också har regisserat två av pjäserna, inleda sin tjänst som konstnärlig ledare på Folkteatern med att kopiera Backa Teater och Mattias Andersson rakt av?

Nej, här väntar något helt annat. Till käck cirkusmusik går vi in i ett scenrum omgärdat av rosa tygsjok upphängda i lager av ridåer. Här skall vi tydligen inte få glömma att vi är på teatern och det är mycket riktigt tre högst estetiserade former av sanning vi får se.

Först ut är Kristian Hallbergs Variation, en pjäs om en alltför vanlig man, typ och figur snarare än verklig person. Döpt efter Kafkas K, men mer lik en modern Don Quijote bedriver K kamp mot rasism och för vegetarianism samtidigt som han själv är helt styrd av sina fördomar. Sanna Hultman gör en utmärkt nervigt härjad K och pjäsen är rolig, rapp och smart.

Tonläget är ett annat i Chris Thorpes Möjligtvis har det inträffat en incident, i regi av Magnus Lindman och Fredrik Lusth. Här är vardagligheten utbytt mot verklighetsbaserade men avgörande, dramatiska händelser. Pjäsen utgörs av tre parallella monologer, där den som saknar tydlig historisk anknytning, Zardasht Rads skildring av en flygplanskrasch, är starkast. Det är en på en gång lågmäld och oroande, välspelad pjäs som kunde ha vunnit på lite fler växlingar i tempot.

Slutligen möts de två pjäsernas skådespelare i nyskrivna Not based on a true story. Utrustade med blädderblock läser de upp göteborgarnas teaterönskemål, sorterar vårdslöst ut de som passar dem själva bäst och omsätter dem genast hafsigt i praktik.

Amina Hocines vackra musik ger en drömsk ram åt den tilltagande och överdådiga oreda som strax skapas på scen när den förtjänstfullt livliga ensemblen gestaltar det ena önske­målet efter det andra: teater om magi, om 50 cent, om Jesu liv. Allt samtidigt som det regnar svart konfetti och de ikläder sig mer och mer absurda dräkter, för någon har förstås önskat sig även det. Men de ibland direkt motstridiga, önskemålen visar sig såklart omöjliga att foga ihop och idén om den vanliga eller verkliga människan blir således avslöjad som illusorisk.

Tillsammans blir de tre pjäserna i Sanning c/o Folkteatern en underhållande och skarp illustration av den egentligen självklara skillnaden mellan teater och verklighet. Det vi ser på scen är oavsett om det baseras på vår samtid, historiska händelser eller intervjuer aldrig någon sanning i ytlig mening, men möjligen i djupare. Teater, verkar Röhl vilja påminna oss, är inte sociologi eller journalistik utan konst och fiktion. Det känns oväntat uppfriskande.