Alverna joddlar, Gollum har Downs syndrom
Storslagen inkludering i maxad, interaktiv scenversion av Tolkiens ”Sagan om ringen” på Theatertreffen
Uppdaterad 2024-05-15 | Publicerad 2024-05-11
På varje upplaga av Theatertreffen i Berlin finns inslag som spränger normalitetens och normativitetens bojor. Årets festival är inget undantag. De tre första föreställningarna jag ser i Berlin i år konfronterar också uttryckligen den obegripliga verklighet som alltmer utmanar nutidsmänniskan. Krig, våld, post-truth och dystopiska framtidsutsikter har ju så att säga blivit det nya normala. Likaså starka känslor av overklighet.
Men vare sig detta, eller de globalt utbredda ekonomiska och politiska hoten mot konstens frihet, hindrar teatermakare från att ställa till med både vansinniga och underbara spektakel i Berlin. Som det Schauspielhaus Zürich och Das Helmi Puppentheater bjuder på ihop med Theater HORA. Den sistnämnda är Schweiz enda professionella teatergrupp för skådespelare med funktionsvariationer, och initiativet att sätta upp Tolkiens ”Sagan om ringen” är deras.
”Riesenhaft in Mittelerde”™ förvandlar Berliner Festspieles stora scenrum till Tolkiens Middle-earth med hjälp av växter och svampar av skumgummi, en imponerande logistik, samt enormt mycket tillit, inkludering och spelglädje.
”Var är Frodo!” hojtar någon, medan publiken promenerar in och blir serverad dryck av en hobbit. I denna interaktiva, immersiva teaterinstallation rör sig såväl publik som aktörer fritt runt i hela scenrummet och under föreställningens gång kan man sedan besöka ”Crazy Horst”, den lilla tavernan i autentisk Tolkienstil med kulörta fönster i ena änden av scenrummet, för att köpa påfyllning. (Bara detta att dricka öl på teatern känns för övrigt väldigt fantasy, ur mitt svenska perspektiv.)
Uppe på en hylla sitter orkestern som bidrar till äventyrlig stämning och i mitten av rummet finns en stor upphöjd scen där flera bärande episoder i berättelsen om den magiska härskarringen utspelas. Det är här trollkarlen Gandalf försvinner – i ett moln av rök och teatermagi – efter sin strid mot Saruman, och här som Eowyn besegrar nazgulen – med ett skumgummisvärd – till publikens jubel, som om detta vore en wrestlingmatch. Skådespelaren som spelar Eowyn får även utrymme att visa upp sin kärlek till sin motsvarighet och förebild på vita duken.
Entusiasmen bubblar verkligen i detta omfamnande och genuint inkluderande allkonstverk, men några har också blivit besvikna under arbetets gång, eftersom det var fler än den lyckligt utvalde som gärna hade velat spela Aragorn, får vi veta.
Det säger sig självt att Tolkiens romantrilogi inte texttroget låter sig gestaltas på två och en halv speltimme, men det här är sannerligen en show i Tolkiens anda som hyllar såväl fantasi som mångfald. Bildskärmar gör det möjligt att följa spelet från olika platser i rummet, och medger ytterligare förflyttningar i tid och rum — ut i skogen, upp i alperna, och in i Mordor.
En påstådd ättling till författaren, som presenterar sig som ”Brian R R Tolkien”, håller koll så att allt går till enligt rättigheterna i detta fanfiction-drama och ger solklart tummen upp när allt är över. Jag gör utan förbehåll detsamma.
För det här är precis så galet som det låter. Och framför allt otroligt modigt och bjussigt. Regissörerna, som även spelar med i föreställningen, skämtar om att de smakat på svamparna under arbetet och efter mitt besök i denna pårökta Tolkienpsykos har jag liksom inga skäl att inte tro dem. Men samtidigt är detta så oerhört genuint – på riktigt – och trots att hur mycket som helst skulle kunna spåra ur när man släpper lös ett stort gäng skådespelare (med och utan funktionsvariationer) ihop med fritt runtströvande publik bland scenografi, teknik och whatnot, så spårar detta på precis rätt nivå. Det vill säga med en kärleksfull konstnärlig och professionell höjd, där det är en fullkomlig självklarhet att Gollum har Downs syndrom och alverna joddlar (de är ju ändå schweizare). Stämningen är så varm och tillåtande att jag ömsom rörs, ömsom skrattar så tårarna sprutar. Som när orcherna (som förstås är hårdrockare) röjer loss i en moshpit med sina enorma skumgummimasker och den growlande urukhai-ledaren hetsar upp fightstämningen likt en Henry Rollins i högform.
Det här projektet bottnar bevisligen i ett stort förtroende- och kärlekskapital – som förvaltas oerhört väl. Det är faktiskt helt fantastiskt att uppleva i vår i övrigt så kyliga, fientliga och ängsliga samtid. För genom allt detta strömmar en tro på konstens styrka med ett vackert antikrigsbudskap. Den inbyggda uppmaningen till inkludering är ju uppenbart så mycket mer än tomma ord, show – not tell. Till och med orcherna har organiserat sig i en antirasistisk fraktion.
Samtidigt, den tragiska påminnelsen om att detta utspelar sig i en tid ”då luften var ren och vattnet drickbart”, men att allt nu är i förändring, som den enorma ensemblen stämningsfullt skanderar i fina körstämmor: ”Die Welt ist im wandel!”
Föreställnigen avslutas med en stor interaktiv gruppkoreografi, en sorts tillitsövning som börjar snällt och hippiemysigt med svajande armar, men snart lyckas övertala publiken att rulla runt på golvet.
För en stund kan vi få glömma den fruktansvärda verkligheten som pågår därute och bara njuta av scenkonstens förmåga att skapa gemenskap, tillit och samförstånd mellan främlingar. Hur man än vänder på det är det inget annat än äkta teaterkärlek som uppstår i denna flippade fantasyvärld.
Scenkonst är ju annars den perfekta matchningen av sant och fejk, eftersom allt i teaterrummet så att säga sker på riktigt — trots att det uppenbart är fråga om förställning, fiktion och fabricerade fakta.
I detta gränsland, i glappet mellan fantasi och verklighet, spelar gärna den franska koreografen och scenkonstnären Gisèle Vienne lite extra på själva utmaningen i vad man egentligen kan tro på. Hon är känd för sina rätt mörka verk och i detta hennes senaste stycke ”Extra Life”, som visades i den arkitektoniskt fantasifulla Hans-Otto Theater i Potsdam under Theatertreffen, iscensätter hon det existentiella limbo som två syskon hamnat i efter att ha utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Felix och Clara är nu unga vuxna, och strandsatta i sin bil någonstans ute i skogen efter en fest. De käkar chips, lyssnar på musik och recappar både kvällen och livet, men tycks ha fastnat i något slags glitch. Viennes karakteristiska, mörka skräck-mystik-estetik förstärks av en enastående ljusdesign, där laserstrålar förvränger rumsuppfattningen i kombination med en väldigt effektfullt orkestrerad rökmaskin. En tredje person dyker upp som kan vara Claras alter ego, och en läskig docka i barnstorlek sitter i bilens baksäte och bär på ett mörkt bagage.
Syskonen växlar sömlöst mellan fantasi och verklighet genom rollspel, liksom för att roa sig, men kanske även för att hantera sitt trauma. Formen i sig är upplöst med många snabba kast, och öppnar för möjligheten att tolka iscensättningen som en metafor för en hel generations osäkrade tillvaro. Alla unga som nu växer upp i våld och förödelse, under klimatkris och informationskrig, och söker tröst genom olika former av verklighetsflykt. Genom att exempelvis ta droger, kanske börja tro på ufon, eller försöka orientera sig i tillvaron som i ett datorspel.
Även i musikalen ”Bucket List” av Yael Ronen & Shlomi Shaban på Schaubühne konfronteras vi med den nya, svårbegripliga verkligheten. De israeliska upphovspersonerna har skapat denna föreställning under brinnande Gazakrig och medan vittvätt faller från skyn i öppningsnumret sjunger ensemblen rader som ”War plays and sings” och ”catastrophe is king”. Så det pågående, verkliga, kriget är högst närvarande, samtidigt som anslaget är metaforiskt och mycket musikaliskt – med en liten humoristisk ton som ändå lättar upp den existentiella utmaningen att ta in det fruktansvärda.
Det handlar om Robert, som vaknar en lördagmorgon i ruinerna av sin tidigare verklighet. Han spelas av två skådespelare, australiensaren Damian Rebgetz (som pratar engelska) och tyske Christopher Nell. De bär likadana svarta kostymer men har blåa respektive röda strumpor, som ett slags Matrix-blinkning. Han/de känner inte igen sig, allt är som en hallucination — vilket förstärks av det skiftande scenrummet med drömlika projektioner och minnesbilder mot vita väggar. Men företaget ”Zeitgeist”, som likt alla senkapitalistiska startups inte drar sig för att slå mynt av människors svagheter, erbjuder Robert att radera sin PTSD och tvätta rent sitt medvetande med hjälp av deras nya tekniska tjänst.
Hos mig bränner sig dock bilder av små vita bebissparkdräkter fast i minnet, hur de bärs fram på scenen som en stark påminnelse om krigets offer.
Det är en otroligt smart, tänkvärd och effektfull musikal, med fyndig livemusik och starka sånginsatser. Så missa för allt i världen inte ”Bucket List” när den gästspelar på Göteborgs dans- och teaterfestival i augusti!
