Jakten på den försvunna pjäsen
Publicerad 2016-02-01
Vad händer egentligen på Göteborgs stadsteater?
Vad händer egentligen på Göteborgs stadsteater? Det är en högst relevant fråga efter spelåret 2015. Och nu har stadsteatern själva valt att adressera den på scen med utgångspunkt i en pjäs som aldrig blev av men som nu ändå spelas.
Några veckor före premiär har den sedan länge planerade pjäsen Existentialism för nybörjare bytt namn, form och innehåll. Föreställningen heter nu Existentialism av nybörjare och försvunnen är regissör Johan Gry. Han återfinns vad jag kan se inte ens i salongen under premiären. Kvar är hans grovmanus och fem skådespelare lämnade att uttolka det. Existentialism av nybörjare blir således en självrefererande pjäs om pjäsen som var tänkt att spelas från början.
Det är resterna av en, vad det verkar, mycket ambitiös treaktare där den tänkta akt ett skulle bestå av ett kringvandrande möte mellan publik, skådespelare och existentialismen, akt två av ett kort drama om Kierkegaard och akt tre av ytterligare publikdiskussioner. För att styrka autenticiteten får vi höra inspelningar från repetitionerna i december. Den som ändå tvivlar på att originalpjäsen verkligen har funnits kan lätt googla sig fram till intervjuer med Gry eller till den gamla presstexten.
Scenografin utgörs av tomt ekande stolar framställda för publiken till pjäsen som inte blev av, den som skulle ”anlägga ett existentiellt perspektiv på den politiska samtiden”. Mycket av föreställningen består av uppspelade repetitioner av de planerade publikmötena där manusets lösa och abstrakta anvisningar har tolkats på de mest skilda sätt. Interaktionen med publiken har tagits bort. I stället turas skådespelarna Christer Fjellström, Mia Höglund-Melin, Rasmus Lindgren, Victoria Olmarker och Caroline Söderström, som tillsammans står för det nya manuset, om att spela publik och ge varandra feedback.
Bäst är de få scener där allvaret och själva existentialismen bereds plats. Som i den alltid komiskt precisa Mia Höglund-Melins spelade publikmöte där hon först läser en drabbande existentialistisk bekännelse om val hon gjort med tanke på att hon skall dö och sedan utsätter både den spelade publiken, och oss i den verkliga, för en två minuter lång tystnad. Annars är det småroligt ibland. Men vad är det vi skrattar åt? En kaosartad arbetsplats och en skattefinansierad teater utan riktning och tydlig ambition? Existentialism av nybörjare gör komik av sina egna och stadsteaterns brister; frågan är om inte det är defensivt snarare än modigt. Och dessutom: Om detta navelskåderi kan intressera någon utöver de närmast sörjande.
