Dödens klocka tickar
Publicerad 2016-02-29
Claes Wahlin ser en tragedi om borgare mot adel, om ett äkta liv mot ett konstlat, om frihet mot tvång
”Måtte hagel drabba dig! Flickan måste känna er. Det jag gamla surgubbe ser hos er är ingen läckerbit för en ung godissugen flicka.” Så kan en far söka skydda sin dotter från en oönskad friare. Det handlar om stadsmusikanten Miller, hans dotter Luise och intriganten Wurm. När Luise sedan vill hämnas den överhet som försatt henne i djupaste olycka, då låter det: ”Jag ska säga honom vad misär är … jag ska gråta misär för honom i tonarter som maler sönder märg och ben, och om beskrivningen får håret på hans huvud att resa sig ska jag avslutningsvis vråla i hans öra.” Maktens öra når hon inte, men döden lyssnar”.
Repliker som dessa hörs sällan från svenska teaterscener. Kvickheter som dryper av gift, förtrytelse eller otyglad kärlek. Det handlar om Friedrich Schiller, alltför sällan spelad, trots att hans dramer är det närmaste Shakespeare Tyskland kom, och trots att de handlar om makt och frihet, om fäder mot söner, om kärlek krossad av politiska intriger.
Kärlek och politik hade premiär 1784. Kritiken mot nyligen tajmade händelser i maktsfären var skarp. Schillers pjäser hade också ett högre syfte, de skulle undervisa. Eller rättare, fostra medborgaren, denna färska uppfinning i slutet av 1700-talet. Teatern skulle fungera som ett slags modell för demokratin, diskutera det som inte rymdes inom lagen.
Luise och hennes älskade Ferdinand, son till ministerpresidenten, är en tragedi om borgare mot adel, om ett äkta liv mot ett konstlat, om frihet mot tvång. Här ligger det tragiska inte bara i hur sanningen uppenbaras för sent för att rädda livet på de älskande. Lika mycket handlar det om att den jordiska rättvisan är otillräcklig. Gud är den ende som finns att döma ministerpresidenten, Wurm och den i pjäsen osynlige fursten.
Scenerna i Kärlek och politik kommer slag i slag, intrigen vrids åt likt ett urverk med allt spändare fjädrar. Bente Lykke Møllers scenografi där personerna glider ut och in på rullband blir en bild för hur maktens apparat är större än dess marionetter. Scenen är mörk och tom, endast stolar gör personerna sällskap. Färgskalan i kostymerna går från benvitt till glansigt svart. Det är mörk värld, guds nåd må åkallas men lyser med sin frånvaro.
Med få undantag möter vi en ensemble som med stor precision fäster sina roller i hierarkin. Originalets språkliga stilnivåer får här andra uttryck, som att Luise inte riktigt kan stava, eller i von Kalbs tillgjorda hovlater (en ljuvlig Robin Keller). Lennart Jähkel kastar Miller vackert mellan frustration och djupaste kärlek till sin dotter, liksom Kajsa Reingardt som en kuvad fru Miller låter kroppen protestera när hon tvingas tiga; alla föräldrars plåga accentueras i denna uppsättning.
Utmärkt är Hoberstorfers von Walter, en kyla vars förtvivlan kommer för sent, de båda älskande, Simon Reithner och Maja Rung, skapar stor tragedi i detta elegant iscensatta sorgespel. ”Strålande tider för kopplare”, utbrister Lady Milford (Eva Rexed) i slutet. Så även för Schiller på stadsteatern.
