Leif spelar Leffe
Uppdaterad 2016-11-07 | Publicerad 2016-11-03
Undviker sentimentalitet i monolog om barndomen
Hur spelar man sitt eget liv? Vem är skådespelare och vem är rollfigur, när de båda är en och samma? Man är flera, konstaterar Leif Andrée vid ett par tillfällen i sin och Lucas Svenssons monolog Leif, som alltså handlar om, eller bygger på utvalda händelser ur Leif Andrées liv. Programmet innehåller en bildsatt biografi, uppställd i punkter. Att materialet är dokumentärt ska ingen tvivla på.
Monologen handlar överraskande litet om teater, kanske förvånande mot bakgrund av att Andrée har en diger lista av teater och film bakom sig. I princip nämns bara ett fåtal föreställningar, genombrottet på Teater Galeasen i Brechts Baal, Ibsens Peer Gynt (liksom Leif i regi av Ole Anders Tandberg) och rollen som Herodes, ett framträdande som de flesta av oss har missat, eftersom Andrée då var åtta år.
I stället är det uppväxten, som är dramatiskt nog för att räcka till en handfull socialrealistiska pjäser. Uppväxt i arbetarklassmiljö, alkohol, våld, kastad mellan olika föräldrar, åtminstone en psykopat alltför nära den unge Andrée och drogberoende vänner. Mycket skulle ha kunnat resultera i en hämndaria, i stället är det en historia om överlevnad där friheten finns hos David Bowie, punken och simning. Tryggheten stavas teater. Scenskräcken finns, eller fanns i alla fall, där, kanske som en hemkänsla, med tanke på att uppväxten inte sällan måste ha inneburit en rad skräckfyllda ögonblick.
Risken med projekt av detta slag är att spela på sentimentalitet. Någon enstaka gång tangeras också den gränsen, men oftast avvisas den, inte med en klackspark, snarare genom att erkänna sakernas tillstånd, att det var som det var. Samhällets roll, som är passiv på gränsen till autistisk, reflekteras i framförandet och vi får en bild ur ett Sverige som många delar med den Leffe som Andrée gestaltar; hur delar av fattigsverige fortfarande drabbade skikt i välfärdsprojektet under 60- och 70-talen.
Få kan som Leif Andrée hålla uppmärksamheten i två och en halv timme. Det krävs en alldeles speciell närvaro, inbjudande utan att vara pockande, naken utan att vara exhibitionistisk. Man är flera, som Leffe säger, och därmed blir frågan om vem som är skådespelare och vem som är rollfigur ointressant. Den frågan fintar Leif, eller kanske Leffe, helt enkelt bort.
