Tysk fuck off-dramatik om klassiska irrfärder

Lång uppförsbacke innan Odysséen får fart på Folkteatern

helskärm

En kal väntsal med inglasad rökbur. Längre från Homeros vidunderliga epos om Odysseus äventyr går knappt att komma, estetiskt sett. Men det är alltså på jordens mest stillastående plats som Schimmelpfennigs Odysséen iscensätts, av en grupp till synes håglösa existenser som försöker slå ihjäl tiden. Kontrasten fascinerar, även om det snart ska visa sig att just spänningen hos denna klassiker lyser med sin frånvaro på Folkteatern i Göteborg.

Först är allt stilla. En man – Ossi Niskala – kastar sig över golvet med spastiska rörelser, som i en dödsdans. Ensemblen stelnar till medan han hämtar andan. Så börjar någon tala, på enkelt berättarmanér. Vi bjuds omständliga brottstycken ur historien om den hjältemodige krigaren som försöker hitta hem. Blodiga slag, skräckinjagande monster och stormande hav beskrivs i förbifarten, liksom vardagliga detaljer ur den väntande hustrun Penelopes liv. Stora delar av dramat kretsar kring hennes grubblerier och hur hon söker tröst hos stadens lärare; han som har en löjlig liten bil, men ändå är en man.

Sakta pusslar regissör Martin Rosengardten ihop lösryckta delar av de antika sagorna till en karg, krävande karta. Irrfärderna sker både nu och då, och lika mycket inom- som utombords. För det här är komplex materia, med massor av text och noll utrymme för inkluderande grepp. Tilltalet är torrt med stråk av humor och historierna glider omkring som på is. Som publik gäller det att fokusera; talar vi om faror i överförd bemärkelse? Händer det vi ser och hör just nu eller illustreras ett minne?

Den dramatiska tekniken med det närmast nonchalanta berättandet i tredje person är svårfångat men vinner något i längden. Mitt i pjäsen är dess premisser ändå tydligt etablerade, och ungefär samtidigt börjar man på allvar ta hjälp av ljus och scenografi. Det blir som att lägga i rätt växel efter en vindlande uppförsbacke. Scenen vid Kirkes bar och resan ner i underjorden tillför en energi som håller i sig till slutet.

Schimmelpfennigs fuck off-dramatik är onekligen en utmaning, och det ska sägas att skådespelarna gör ett hästjobb med de stora textmassorna och den distanserande berättarmetoden. Kvällen innehåller flera minnesvärda scener, som Krister Kerns hjärteknipande hjälteportätt och den elegant underdrivna ringdansen. Andrea Paddington Edwards och Lena B Nilsson är som två orubbliga noder som skapar ordning och framåtrörelse, gång på gång. Ensemblens sammantagna insats får i sina bästa stunder den klassiska teaterkörens kraft. Men inalles är den här uppsättningen trots sina höga ambitioner ganska splittrad och trött.