Vidunderlig musik i en trasslig uppsättning
För många lösa trådar runt Ariadne på Kungliga Operan
Publicerad 2022-09-30
En opera om en kompositör som ska sätta upp en opera och drabbas av mecenatens nycker; nog är Richard Strauss Ariadne på Naxos en metaopera som kan handla om hans egna ansträngningar i början av förra seklet, och kanske än mer sentida kompositörer som tvingas ut på den fria marknaden. Så vad gör man? Samlar ihop ett knippe utmärkta sopraner (och en contraalto) och sjunger för full hals, för att bokstavligen överrösta de problem som mecenaten skapat.
Strauss musik är vidunderlig, inte bara de vokala, notoriskt svårsjungna partierna, också den 37 man starka orkestern frambringar en musik som hos en mindre skicklig kompositör skulle kräva minst dubbelt så många i diket. Klangen kan vara både skör, lekfull och av wagnerska dimensioner.
Sedan har vi sopranerna (och en contraalto). De ska inte bara sjunga högt, flera arior är också parodiskt långa, men fyllda av vackra fraser. Musikaliskt är Kungliga Operans uppsättning välljudande. Madeleine Allsop, Kari Koskinen och Agnes Auer (Dryaden, Najaden respektive Echo), har goda röster och harmonierar inte sällan snyggt tillsammans. Vass är Sofie Asplunds Zerbinetta, en koloratur av rang, liksom Johanna Rudströms Kompositör, vars sopran kombinerar styrka med värme. Christina Nilsson i titelrollen har kraft och karaktär, men hennes legaton kunde vara snyggare. Michael Weinius Bacchus matchar henne fint, även om styrkan vid något enstaka tillfälle minskar. Men som sagt, det är inga lätta partier de har att exekvera.
Katharina Jakhelln Sembs uppsättning, som är från Bodø 2017, är ett som ett trassligt garn. Prologen, där repetitioner pågår och störs av mecenatens plötsliga instruktion om att komedin ska framföras samtidigt med operan, utspelas i ett vitt rum hos mecenaten. Skuggspel i fonden medan commedia dell’arte-truppen far omkring, dörrar och fönster öppnas och stängs, tårtfat rullas in och kavajer tas av och på, lite som en fransk spring-i-dörrar fars. Att sångarna hellre riktar sig till publiken än till sina motpartners gör det inte bättre.
Efter paus, när själva operan framförs, blir det inledningsvis lite lugnare, men strax springer alla ut och in igen. Ariorna, med undantag av den berömda ”Es gibt ein Reich”, får sällan framföras i lugn och ro. Det hoppas och skuttas och projiceras gigantiska ansikten i fonden.
Jag hade önskat att den elegans och finess som finns i musiken hade återspeglats på scenen. Som det nu är tycks regissören inte lita till musiken, frågan är om hon ens uppfattat den. Och Ariadnes garnnystan, som efter paus blir jättestort med Ariadne sittande med tvåmeters stickor (förmodligen en allusion till norska sopranen Kirsten Flagstad, känd för att sitta och sticka i väntan på sina entréer), knyts heller inte ihop med det mytologiska garnet i labyrinten. För många lösa trådar, helt enkelt.
