Makalöst roligt på Göteborgs stadsteater

Stumfilmskameran går på högvarv medan kriget mullrar

helskärm

”Shoot – kameran går” på stadsteatern i Göteborg är en mustig och välbyggd uppsättning som kretsar kring något så udda som en stumfilmsinspelning. Året är det laddade 1914 och platsen södra Italien. I en luftig inspelningsstudio trängs palmer, pelare och kamerautrustning med skådespelare i romerska kostymer och filmarbetare som lufsar av och an med plankor på äkta Chaplin-manér.

Karaktärerna är övertydligt tecknade, inte bara när det ska spelas in dramatiska stumfilmsscener. Ensemblen jobbar med stora penseldrag både vad gäller känslouttryck och faktisk volym. Det hojtas och gestikuleras, vilket hade kunnat bli olidligt utan Erik Holmströms disciplinerade regi. I stället skapas ett eget litet universum. Den övergripande spelstilen och det generösa persongalleriet andas Fellini, och inramningen har tydliga stänk av Coppolas Gudfadern-filmer.

Carina M Johansson är alldeles underbar som den åldrande divan La Nestoroff, i smyg utkonkurrerad av Marta Andersson-Larsons naiva Luisetta. Erik Lundholm gör varje replik till ett humoristiskt understatement i rollen som den anspråksfulle Ferro. Matilda Esselius växlar snyggt mellan rollen som stringent marknadsförare och olycklig scenarbetare. Dag Malmbergs gangsterglamourösa filmstudioägare Borgalli och Johan Grys klassiska frustrerade stjärnregissör utgör också noder i dramat.

Ovanpå allt flyter futuristen Tino, spelad av Oskar Laring. Han drömmer om en ny filmkonst och letar efter meningen med allt. En udda men central scen är när han visar upp sitt avantgardistiska experiment inför en mäktig men oförstående publik. Den följs av en kuslig känsla med tanke på kopplingen mellan italienska futurister och dåtidens fascister.

Scenerna där den förväntade kassakon Spartacus spelas in visas parallellt som direktsänd stumfilm. Det storvulna skådespeleriet blir makalöst kul i svartvit tappning och river ner en spontan applåd i början av andra akten. Det är supersnyggt, och skulle man efterlysa något i denna pjäs så vore det just fler filmsekvenser. Andra akten hade mått bra av det på bekostnad av en lite mindre pladdrig dialog.

”Shoot – kameran går” är ett stycke hederlig komedi. Därmed inte sagt att pjäsen saknar bottnar. Slutscenerna med en livsfarlig tiger i bur kan ses som symbol för den krutdurk som var Europa på 1910-talet. Någon i ensemblen läser i tidningen att Franz Ferdinand har blivit skjuten i Sarajevo. Alla stelnar till för en sekund, men det är allt. Snart ligger fokus på att käka spaghetti och drömma om berömmelse igen. Måhända en illustration av den stora massans självupptagna vardag. Och givetvis en parallell till 2010-talet och det monumentala ointresset för den ryska invasionen av Krim 100 år senare.