Renade av Bonnie Tyler
Amelie Björck ser sorgen ta form i ”Det rasar”
Publicerad 2018-01-23
Sorg och förlust tar tid. Alla känslor och minnen som spräcker koncentrationen. Alla tårarna.
Vi förknippar ofta sörjande med död eftersom sådan sorgetid byggts in i vårt kollektiva tidssystem. Att sjukskrivas ett par veckor när en närstående gått bort går i princip per automatik.
I ett samhälle där varje avsteg från produktivitetens linjära tid annars blir en stridsfråga finns den överenskommelsen. När någon dött är en annan sorts tid viktigare. Existentiell otid.
Men det finns ju många fler sorters förtvivlan än dödens. Det är detta brokigare spann Dramalabbet ger en mässa genom enaktaren Det rasar – en kollektiv sorgeakt. Ensemblen har skapat ett manus utifrån ett trettiotal insamlade smärtoberättelser, som framförs av Py Huss-Wallin och Joséphine Wistedt.
Idén har hämtats från franska Sophie Calle som byggde sitt konstverk Exquisit pain på den egna erfarenheten av att bli brutalt dumpad. Efter en arbetsvistelse skulle hon möta sin älskade i Indien, men fick ett meddelade om att han träffat en annan. Under de kommande månaderna utväxlade Calle sin historia mot andras mest smärtsamma minnen. Berättelser och fotografier blev utställning och bok.
José Figueroas fotoprojektioner kan ses som en hälsning till Sophie Calle, men blir här mest en solemn bakgrund till aktörernas arbete.
Medan Joséphine Wistedt känsligt återger en mängd små och stora förluster – mammas trafikolycka, ögonblicket vid gränsstationen när föräldrarna kommer bort, sluta nian-känslan av lossade vänskapsband – blir Py Huss-Wallin den som likt Calle ältar och processar sitt trauma. Traumat: att rolljagets nyfunna bror i San Francisco – som hon åkt 8 819 kilometer för att lära känna – inte längre vill ses på grund av hennes ”daddy issues”.
I en första sekvens sitter de två skådespelarna på stolar med en bunt svarta kuvert och talar. Efter hand bryts lugnet upp av en variation av fysiska uttryck som motsvarar de strategier, kontrollförluster och faser förlusthantering kan innebära.
Estetiskt sett blir det ett riskprojekt, med tvära kast mellan känslor och spelstilar, men där Katja Seitajokis regi för det mesta fångar upp publiken innan formen faller isär och känns tillkämpad.
Scenerna där aktörerna med sina sorgekroppar hänger i, drar, lutar, bekämpar, tröstar varandra är drabbande, liksom utdrivningsakten när de smäller varsin svart rock mot golvet tills en skev hjärtrytm uppstår. Allsången till Bonnie Tylers It’s a heartache lockar till kollektiv katharsis.
Det som hamnar vid sidan av i en föreställning så full av regigrepp är sorgens antidramatiska inslag av glåmig ledsam utdragen meningslös tomhet. Men det kanske är okej. Allt måste vi ju inte dela.
