Världen av i går är inte så olik världen av i dag

Smittande berättarglädje i ojämna scener när Moment gör teater av Stefan Zweigs historiska epos

Åsa Linderborg

helskärm

Det börjar i ett par solstolar vid havet. Det är 1914 och författaren Stefan Zweig vill inte tro att världskriget står för dörren. Han lever ju i den bästa av världar.

Det är en bra bild av de privilegierades och intellektuellas begränsade synfält. För Zweig, född i Wien 1881 i dubbelmonarkin Österrike-Ungern, var Europa en drömmig plats. Särskilt Paris. Där, påstod han, fanns varken ras- eller klasskrankor, proletären kände sig som en lika fri och värdefull medborgare som sin arbetsgivare. 

Zweig, som själv var jude, minns till och med att de uttalat antisemitiska politiker som vann mark vid den här tiden, inte lät sina fördomar styra i praktiken. 

”Världen av i går – en europés minnen”, boken som Stefan Zweig skrev i exil 1941, används ofta som vittnesmål för den allmänna aningslöshet som bäddade för första världskriget. Problemet är att Zweigs närmast sakrosankta hågkomster gärna tas som intäkt för hur det faktiskt var. Det är en minnesbild där den europeiska fredsrörelsens och arbetarrörelsens förtvivlade kamp mot den förestående katastrofen, och den började många år innan kriget var ett faktum, inte finns med. 

När moment:teater i Stockholmsförorten Gubbängen nu sätter upp Stefan Zweigs epos har Andreas Boonstra bearbetat närmare 500 sidor till ett dussintal scener. Men det är oklart om han tror att publiken vet att Zweigs minnen är högst personliga och inte grundkurs i 1900-talets historia. Frågan dunkar bakom pannbenet i pausvilan, eftersom första akten slutar med ”skotten i Sarajevo”. Det är en banalisering av krigets orsaker som är generande daterad, och även ”Världen av igår” är betydligt rikare än så. 

Det speciella med Zweig, som man måste högakta honom för, är att han tog ställning mot kriget så snart det var ett faktum. Till skillnad från så många andra borgerliga intellektuella rycktes han aldrig med. Han såg klart från början och det fortsatte han göra när andra himlade med ögonen åt risken för ett nytt krig. 

Stefan Zweig (med flera) spelas av Linda Källgren och Anders Berg, och de gör det med ackuratess och stor humor. Ibland får de kämpa för att inte dränkas av musiken, men de har samma smittande berättarglädje som Zweig hade när han skrev sin bok. 

Åsa Berglund Cowburns scenografi kommer ofta med smarta lösningar, även om de stora textsjoken som rullar fram på dukarna är tröttande och illustrerar hur svårt det kan vara att bryta ner ett mastodontverk till en teaterpjäs. Allt man vill ha med får inte plats, men varför inte bara acceptera det?

Scenerna är något ojämna. Mellankrigstidens inflation har karaktären av skolteater medan blänkaren om partiväsendet är smått genial, med Hitler som Pinocchio. Plötsligt dyker Gustaf Mahler upp i ett charmigt mikroporträtt, som gärna hade fått göra sällskap av flera. 

Den betydligt allvarligare andra akten domineras av vägen fram till 1933. Sten för sten, omärkliga för de flesta, man går med på en sak och sedan en till, eftersom fienden – judarna och kommunisterna – ändå är värre än mannen med mustaschen och hans stormtrupper. 

Det är inte originellt, men det är bra. Hur många pjäser om nazismen har inte satts upp de senaste åren? Hur många filmer behandlar inte samma tema? På bio nu går ett par stycken, däribland den obegripligt nog unisont hyllade ”The zone of interest”. De flesta mynnar ut i aningslösheten och privatintressets likgiltighet.  

Men det finns alltid människor som ser det andra blundar för. Att man inte lyssnar på dem, är en annan sak. 

Stefan Zweig skildrar utmärkt väl hur krigspropagandan 1914 slog ut det kritiska tänkandet även hos dem som trodde sig vara mer pålästa än alla andra – ja, framför allt hos dem. Han minns med fasa militariseringen av intelligentians sinnen och hur de som stod emot kallades för fosterlandsförrädare. 

Världen av i går är inte så olik världen av i dag.