En fnissig ond jul till oss alla

Det är det här med att kunna dunka en bricka i pannan på sig själv, eller att inte kunna dunka en bricka i pannan på sig själv. Att kunna mima till en flickunges sång fast man själv är en stor kille med små lösben fastsydda på knäna, eller att göra tillräckligt många hotfulla fingergester för att framstå som en megastolle i stället för den gangsteranstrukna dödsängel man tänkt – det är sådana små kunskaper om humorns byggstenar, kroppsmedvetenhet och tajming som i all enkelhet avgör: Blir det kul? Eller blir det inte kul?

Jag har gjort ont – en julshow med sadistiska inslag spelas just nu på Kulturhusets humorscen och vill undersöka vad humor kan vara och hur ont humor kan göra. Och jo, ganska ont gör denna julafton, där en ung man halvkroppsförlamad av underhållningsbranschen och med brustna drömmar om att kunna försörja sig som politisk poet utsätts för slentrianotrohet med själve tomtefar, en otäck farbror helt sprucken i sömmen av närhetsskräck och terapitugg.

Kalle Westerdahl, Helena Sandström och Kalle Haglund lyckas med fysisk disciplin göra även ett sådant manus lite obehagligt fnissigt. Stillsamt glädjande är också att stroboskopet kommer till heders igen på en svensk scen. Var har denna apparat hållit hus sen 1988? Varför försvann den? Skriv till mig den som vet.

Jenny Teleman