Vacker olycka

Claes Wahlin ser ett tyskt teatermirakel om frusna stackars själar

helskärm

Eländet blir aldrig omodernt. Dess skildringar fluktuerar, likt börsen står vissa emellanåt högt i kurs, medan andra faller. Brecht tycks befinna sig i baisse, medan Ödön von Horváth efter Dramatens uppsättning av Kasimir och Karoline borde bli en dramatisk hausse. Brecht ville visa teorin och hålla publikens känslor på avstånd, Horváth visar upp individer i praktiken.

Kasimir och Karoline skrevs i skuggan av börskraschen 1929 och utspelas en natt under oktoberfesten. Kasimir har förlorat arbetet som chaufför, Karoline ser sig om efter ett socialt bättre parti, de småkriminella vännerna Franz och Erna cirklar runt medan Schurzinger förnedras av sin chef Rauch och Speer, två överförfriskade herrar med sällsynt otrevligt beteende, något som Karoline får erfara. Scenen är naken, inte ens brandridån får gå hela vägen upp, några kulörta glödlampor lyser. Skådespelarna stegar fram till scenkanten, gör sina scener, och går (eller raglar), åter till bordet i fonden där den fattiga rekvisitan väntar (ölsejdlar, partyhattar). Liksom rollfigurerna intellektuellt och känslomässigt befinner sig någonstans strax innan det slags sociala och politiska förklaringar som Brecht så gärna visade upp, förläggs spelet här i gränslandet mellan scenens illusion och salongens verklighet. De balanserar bokstavligen på randen och håller därför publiken på halster.

Det är en koncentrerad, expressiv teater där skådespelarna har att blixtsnabbt skifta tonläge. Nogsamt regisseras dialogerna där tystnad och explosiva utbrott alternerar i en säker rytm. Horváths personer saknar ett språk för att uttrycka sin belägenhet, men de hamnar ofta rätt i repliken; det är som om Freud satt i sufflörluckan.

Den uppmärksammade tyske regissören Michael Thalheimer är den som ligger bakom detta teatermirakel. Man brukar tala om hans reducerade teater, en strävan att hitta kärnan att fästa varje moment i. Skickligt bär ensemblen uppsättningen: Magnus Roosmanns fåordigt förtvivlade Kasimir, Rebecka Hemses Karoline som går från festglädje till djupaste olycka, Carl-Magnus Dellows komiskt vidrige Rauch eller Johan Holmbergs rara fumligheter som Schurzinger. Nadja Weiss förtryckta Erna och Erik Ehns desperate Franz skapar ett minispektrum av pjäsens ytterligheter.

Och så går då till slut brandridån upp, dörrar öppnas mot gatan i fonden, kylan sveper in och olyckan sprider sig från det där mellanrummet åt alla håll i hela hemska vida världen.

Claes Wahlin