Fräscht och viktigt i Bergmans spår

Amelie Björck: viktiga samtal pågår med Fårö som fond

Amelie Björck

helskärm

Bergmanfestival på Dramaten kan låta inkrökt, men när donationerna hanteras som i år finns ingen anledning att klaga. Programmet knyter bara löst an till mästaren, och fadershusets ­festival har dessutom sporrat Strindbergs intima teater till en fullmatad feministisk responsvecka med allt från Bergman-standup till gästspel med Charlotte Engelkes.

Urpremiären Safe blev en fräsch öppning på Dramatens stora scen. Tysken Falk Richter har slipat fram en ultramodern montageestetik, där koreografi med skolade dansare, levande musik och dokumentära filmklipp skapar ett rörligt samtidsporträtt.

I Safe möter teaterns övre medelklass-publik sig själv som i en högupplöst spegel. En svensk ensemble med sex skådespelare och fem dansare konverserar om idel viktiga saker (miljö, rasism, Svenska Akademien) men med ord som med­vetet töms eller glider mellan det politiskt korrekta och det snåla.

Allt är separation och elegin tänjs som en nervtråd mellan de framvridna scenerna av Helgi Jónssons sköra livesång. Spastiska rörelseutbrott och danssekvenser avslöjar hjärtan som håller på att slitas ur kropparna.

Det är ett förtrollande porträtt – men också olidligt i sin aktiva passivitet. Magnus Roosmanns tiominuters märkligt entonigt känslosamma brandtal om miljöförstöringen blir frustrations­kurvans höjdpunkt. Är detta allt vi kan? Berätta undergången igen likt tragiska Tjechov-gestalter?

Ett par kvällar senare ger ­Roma Armee från berlinska Maxim Gorki Theater sitt motbud mot overklighetskänslan. Denna ­internationella grupp av queera romer och resande, i regi av Yael Ronen, höjer salongens temperatur till 37+. Berättelserna om förtryck och kamp, skam och stolthet kommer nära. Spelstilen hämtar element från krigstids-kabaret (Lindy Larsson!) och gay vogueing, retoriken från Rote ­Armé Fraktion och kroppsbejakande identitetspolitisk aktivism. Scenen som först känns för stor lyfter av Gelem, gelem och ­salongens solidaritet. Om ändå detta speglade världen.

På Elverket är stämningen av ett tredje slag. Det är En natt i den svenska sommaren, en natt av förhoppning och beredskap. ­Erland Josephsons dokufiktion om inspelningen av Tarkovskijs Offret (1985) är lätt att till en början ta för ”tråkig teater” – texten skrevs för Radioteatern och den fysiska rörelsen är liten. Men så lyckas Eirik Stubø & crew än en gång ge språket en fördjupad klang i teaterrummet.

Filmteamets mytologisering av ”Ryssen”, som till producentens förtret väntar hela natten på rätt ljus för tagning, pågår i varje replik. Ju mer skådespelarna tolkar regissörens få utsagor, som den om Josephsons (Thomas Hanzons) ansikte som grimaserar ­eftersom det saknar lidandets sanna märke – ord som Erik Ehn levererar ömsom på ryska och svenska likt allvarsamt skimrande pärlor – desto fjärare blir han. De själva däremot blottar sig: fåfängan, längtan, självföraktet.

Vad är integritet? Vad är geni? Vad lojalitet, vad underkastelse? Den stora dunkla scenen med Fårövidderna som fond blir en ­intim plats där viktiga samtal pågår.