På pricken om skruttiga djur

Tjechovsk och rolig barnpjäs på Orion-teatern

”Vägen till Barnhans land är inte lång, ut ur huset bara, sedan över grusgången, genom vildvinsportalen, förbi syrenhäcken, snabbt in genom hålet – och så är man där”.

Ja, eller också kan man släpa in 18 ton sand på scenen, som 25-årsfirande Orion-teatern. Regissören Lars Rudolfsson och ensemblen lyckas verkligen återskapa Barbro Lindgrens och illustratören Eva Erikssons absurdistiska barnbokstrilogi om de skruttiga mjukisdjuren och leksakerna i sandlådan, inte minst dräkterna är på pricken. Här fräser den balla gummiapan Mack ( Per Söderberg) ut ur O’boyburken på sin moppe, till den förälskade Stenkulans ( Malin Froms) fnittriga glädje. Stofilen Farbrornallen ( Anders Andersson) förfasar sig över oljudet och i en tall sitter den dementa elefanten Ellen ( Lena Strömdahl) och läcker träull. I centrum domderar Barnhans ( Martin Hasselgren), Lindgrens motsvarighet till A A Milnes Christoffer Robin.

Det är svårt att leva tillsammans, svårt att bära vetskapen om den egna döden. ”Vad lever man för?”, frågar sig Farbrornallen och bildar den exklusiva farbrorföreningen VLMF med den sävligt motvillige lärarhunden Röden ( Thomas Roos), som inte begriper vad förkortningen står för. ”Vems Lilla Mössa Flyger”, gissar den ryska Bisamråttan, och därav föreställningens (och en av böckernas) titel. Mack kontrar med MFDF, Macks fartdåreförening. ”Ta dig i häcken!”, skriker han åt Farbrornallen.

När Ellen dör ställs allt på sin spets i detta smått tjechovska och bitvis mycket roliga sandlådespel som slutar i en försonande omfamning. 90 minuter är nog i längsta laget för en sjuåring, men själv gladdes jag åt i stort sett allt i Rudolfssons rapsodiska och eleganta överföring dominerad av spelet mellan Orion-veteranerna Roos och Andersson, som bland annat medverkade i teaterns första föreställning Skrattmänniskan från 1983.

Petter Lindgren