Samtida perukstockar
Uppdaterad 2016-11-22 | Publicerad 2016-11-21
Mikaela Blomqvist om ”Marie Antoinette” på Folkteatern
TEATER. Med tanke på den förkärlek med vilken liberala debattörer har alluderat till och felciterat Voltaire de senaste åren är det kanske lämpligt att låta vår tid speglas i franska revolutionen. Så är Jens Ohlins nyskrivna Marie Antoinette mycket riktigt mer en satir än ett historiskt drama. Replikskiftena är rappa, fyndiga och tangerar ofta det absurda när Ohlin låter den samtida svenska debatten filtreras genom det franska hovets munnar.
När folket hotar att storma Versailles svarar den trendkänsliga drottningen (Evin Ahmad) här med att börja ifrågasätta sina egna privilegier och idka nyckfull välgörenhet. Högern och vänstern förkroppsligas på scen av två trätande hovmedlemmar, Gauche (Pablo Leiva Wenger) och Droit (Lena Birgitta Nilsson), där den ena vill ha frihet i betydelsen total jämlikhet och den andre vill ha frihet som i frihandel. Mellan dem står den konflikträdda och naiva Entre (Emma Österlöf) som bestämt hävdar att människan är född mysig medan Droit stolt utropar sin slogan ”Frihet, ganska mycket jämlikhet och entreprenörskap!”
När de fattiga börjar välla in och bosätta sig på slottsgården framstår Versailles som en spegling av det slutna Europa. Iförda Jenny Linharts detaljrika, plastigt pastellfärgade kostym diskuterar hovet var gränsen för de mänskliga rättigheterna skall gå. De faktiska materiella förutsättningarna glömmer de strax bort och i stället fastnar de i en långdragen självreflektion där de mäter andras lidande mot sitt eget och vältrar sig i den egna godheten och medkänslan.
Dramaturgiskt lämnar pjäsen en del att önska och Ohlin förlitar sig i hög grad på upprepandet av fraser som redan har stelnat till twitter-klichéer. Inte minst så i den yttrandefrihetsdebatt som följer efter revolutionen, ledd av en Axel von Fersen (Eric Ericsson) som säger sig vilja provprata bortom åsiktskulverten. Samtidigt bjuder slutscenerna på en snillrik gestaltning av hur det rabiata försvaret för allas rätt att uttrycka alla typer av åsikter egentligen är en retorisk figur som tjänar till att tysta den som har kritiska invändningar mot den dominerande högerdiskursen.
När jag öppnar GP morgonen efter premiären möts jag av ledarsidans senaste vädjan om att vi ”måste våga diskutera problem på riktigt utan att självutnämnda smakdomare talar om vad som är gott eller ont, vad man får tycka och inte”. Bortom peruker och pasteller är Ohlins Marie Antoinette tyvärr otäckt realistisk.
