Ett stort steg för Hoomanismen

Cullberg bjuder upp publiken till långdans på Orionteatern

helskärm

Nationsgränser, politik och växelspelet mellan individ och kollektiv är teman som tyckts ha följt norsk-iranske koreografen Hooman Sharifi under större delen av hans konstnärliga karriär. Först på det egna Impure Company, och därefter som konstnärlig ledare för Carte Blanche, det norska nationalkompaniet för modern dans i Bergen. Så även i detta samarbete med Cullberg, som nu har fått förstärkning av dansare med streetdancebakgrund.

”While in battle I’m free, never free to rest” är en parafras på ett citat av författaren och medborgarrättsaktivisten James Baldwin. På Orionteatern gör poeterna Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarević orden till ett slags omkväde i föreställningens prolog. Ett stridsrop från bråddjupet av den förfrämligades melankoli och den villkorade tillvarons tyglande våld. 

Men Sharifi uppehåller sig inte vid främlingskapets sorgespel eller vid en aldrig vunnen kamp. På Orionteaterns kvadratiska scenplattform framför de 24 dansarna en serie löst avgränsade tablåer med en tydlig dramaturgisk linje. I krampaktiga födelseakter formas obundna individer till kollektiv. Inte utan aggression, i rörelse ut mot publiken som omgärdar scenen, och sedan inåt igen mot scenens mitt. 

Prologens melankoli får en efterklang i DJ Neda Sanais musikval. Det är minimalistisk folkmusik från olika regioner i Iran som interfolieras av blytunga beats och droniga baser. Olika folkmusiktraditioner speglar olika områden – i koreografens födelseland och dansarnas egna språklandskap.

En utsträckt balettfot där, en boppande arm här. Dansarnas varierade stilar är – nog så subtilt – också som olika språk och dialekter där duetter och tersetter erbjuder språkliga utbyten. Ett lingua franca uppstår så småningom i form av en stampad rytm. Bom-bom, DISH. 

Innan föreställningen börjar uppmuntras publiken att både stå och sitta och att byta platser med varandra och att frikostigt ”låna ut ett knä” till den som behöver ryggstöd. Man kan tänka sig att en sådan inramning är menad att mynna ut i ett gemensamt inmutande av teaterns territorium. Premiärpubliken förblir dock sittande, men mot slutet grabbar någon plötsligt tag i min hand. Dansarna har klivit av scenen och bjuder upp publiken på långdans runt scenen och in bland läktarraderna  — och en känsla av stillsam eufori uppstår. Ett litet steg för vår publiksamhörighet, ett stort för Hoomanismen.

I föreställningen medverkar Burcu Sahin, som är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför gästrecenseras den av Loretto Villalobos, kritiker på Svenska Dagbladet.