Staffan Göthe magnifik som sanningens riddare
Men Brechts ”Galileis liv” på Dramaten saknar dynamik
Uppdaterad 2022-10-17 | Publicerad 2022-10-15
Bertolt Brechts och Margarete Steffins drama Galileis liv sätter aktuella frågor i spinn. Hur står det till med forskningens frihet? Vågar vi sätta vår tillit till folkets förnuft – trots klimatförnekelse och kreationism?
Pjäsen kom till mitt i andra världskrigets propaganda och censur. I 1600-talet hittade Brecht sin man: Galilei som stred för sanningen, men tvingades vika sig för övermakten. Han bevisade att jorden kretsar kring solen, men fick (likt Brecht själv) lämna offentligheten för att rädda sitt skinn.
Karl Svenssons scenografi är både high tech och lite trashig. Stjärnhimlar brusar och pixlar sig i tidshoppen. Mitt på golvet balanserar skådespelarna på en rundel i rörelse kring mittpunktens svarta hål. Det är snyggt men rangligt och väcker öm oro för Staffan Göthe i huvudrollen.
Göthe har en både bräcklig och stark scennärvaro. Han är magnifik, men lite dov. Föreställningen startar med slutepilogen där Galilei redan är en bruten man, och det sätter hans ton. Andrea Sarti, pojkaktigt spelad av Gustav Berg, får stå för entusiasmen när läromästarens nyuppfunna teleskop öppnar rymden.
Kring den inre kretsen av vetenskapliga assistenter finns ett fyrtiotal (!) löjliga figurer i en rollbyteskarusell. Personregin tar ut svängarna på sätt som ibland funkar, ibland skräller tomt. Lotta Tejle och Christoffer Svensson gör fina komiskt skeva porträtt av universitetsfolk och kardinaler. Thérèse Brunnander är bäst när clowneriet späds med allvar. Siham Shurafa får en av dramahistoriens ynkligaste roller på sin lott: Galileis dotter, dum, religiös och giftasfnoskig. Det förvånar att Frände inte dekonstruerar könsklichén.
Brecht redogör duktigt för Galileis livsresa, men för publiken får scenerna en väl likartad dynamik. Galilei kommer på något smart, stadens män försöker sko sig och kyrkan överser eller går till motattack. Tur att textens indirekta aktualitet finns att klura på, annars skulle det bli lite tjatigt.
Andra akten får spänst av ett knasigt gyckelspel som brechtianskt bryter fiktionen. Här förstår vi vad som står på spel när Galileis lära når folket. Ordningen har hittills byggt på den dömande Gudens öga på människan i skapelsens mitt. Ett tvivlande folk kan betyda fattigklassens revolution.
I backspegeln vet vi att Galileis bannlysta lära fick genomslag och gjorde samhället aningen friskare. Samtidigt fortsätter religiösa friskolor kriget mot vetenskapen när skolinspektionen inte ser. Bra att upplysningen fortsätter – på teatern och annorstädes.
