En alldeles fantastisk liten pärla
Petter Lindgren om ”Den långa långa resan” på Kungliga Operan
Publicerad 2017-05-09
RECENSION. 1944 kom illustratören Ilon Wikland från Estland till Sverige, som ensamkommande flyktingbarn. Om den färden har hon berättat i barnboken Den långa, långa resan från 1999 (Brombergs), illustrerad av henne själv men nedtecknad av Rose Lagercrantz.
Nu ligger skildringen till grund för en alldeles fantastisk liten pärla till operaföreställning, för barn från sju år och uppåt och med premiär i lördags, på Kungliga Operan i Stockholm.
Sanna Gibbs, som tidigare bland annat spelat Maria i Stockholms Stadsteaters West Side Story, fungerar utmärkt som en ung Ilon, och lyckas framförallt mota bort all hotande sentimentalitet med sitt intensiva och lätt frågande uttryck. What the fuck, liksom.
Som motspelare har hon hunden Sammeli, framställd av, ser det ut som, pinnar, papier-maché och gasbinda, och illusoriskt framförd av Linus Flogell som också med glans ombesörjer djurets vokala förmågor.
Arrangemanget är ett dramaturgiskt och klangligt snilledrag, för vilket libretto som helst mår väl av ett voff eller ett morr här och var. Och hur många operasångare får någonsin chansen att ostraffat yla på scenen?
Stundtals, som när två hallonätande och nitiskt och oklanderligt rimmande soldater blir bemorrade, får hundens närvaro också föreställningen att öppna sig mot en närmast absurd rymd, på ett välgörande vis. Kanske har ensemblen använt Steven Berkoffs Dog från 1993 som studiematerial, eller något stycke av Gertrude Stein? ”Jag är jag eftersom min lilla hund känner igen mig”, som det heter.
Annars är det förstås sorgen och ensamheten som dominerar i Den långa, långa resan. Sammelis våldsamma död bjuder på allt vad genren förmår i den vägen, och passagen får mig att svärja inombords, för inte kan man sitta som anmälare och tjura i bänken. Att föreställningens ämne är dagsaktuellt och därför extra stingande behöver inte sägas, och Wiklands Östersjö låter sig utan problem översättas till dagens Medelhav.
Sjuåringen vid min sida tycks som tur är ta det hela med lite mer proffsig distans, och intresserar sig särskilt för scenografin som bygger på en idé av Sören Brunes (en av hans sista) och består av en skog av jättelika pennor dinglande från taket.
En enkel men effektiv illustration av ritandet och konsten som ett andra hemland för den som är ensam och vill på livets stråt.
