Landskap i dimma
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-01
Amelie Björck saknar den röda tråden i en ambitiös uppsättning
Jacob Hirdwalls teatererfarenhet har stor bredd. Han är dramaturg , regissör och dramatiker, han var med om att starta Dramatens scen Elverket 2003 och leder nu frigruppen Ensembleverket. Därtill stod han tillsammans med Stina Oscarson bakom den rättvisesökande kulturella tankesmedjan De Osynliga för några år sedan.
Landskap med vinterfåglar framstår som ett (över-)ambitiöst sceniskt avtryck av detta stora engagemang i teaterns och de sociala existensfrågornas sfärer.
Uppsättningen förmedlar en dystopisk samhällsanalys, vars huvudmetafor är den själsliga och konkreta dimma som drar in i ett samhälle av utslagning och egoism. Minst lika mycket ångar emellertid scenen av en överhettad vilja att med teaterns medel och ”magi” lyckas säga så mycket av vikt som möjligt inom den stackars enaktarens ramar.
Jag får känslan av att scenens händelser klippts fram ur ett mycket större material och att viktiga länkar gått förlorade. En ung kvinna (Malin Güettler) somnar på en parkbänk under gatlyktans flackande sken. I de udda scener som följer blir hon likt en svavelstickeflicka eller Indradotter vittne till hur andra plågade själar, liksom hon själv, halkar ur sina sociala roller.
Det är tävlingssimmerskan som blir fisk (!), försäkringsagenten som blir Ingen, turistbadaren som blir drunknande flykting. Och alla hamnar de till sist i de utsorterades park.
Detta låter som en ren och stark allegori, men berättelsen fragmenteras och slarvas bort bland konstfulla grepp och odödade darlings. Framför allt blir helheten stillastående när Ensembleverkets råa och fysiska koreografier, som i sig är originella och välgjorda, varvas med extremt långa, litterära monologer i Strindbergs symbolistiska spår.
Skådespelarna klarar tablåteaterformen bra. Själv saknar jag den röda tråden som leder vägen genom dimman.
