Lars von Triers Riket som lättsam teaterfars
Mörkret uteblir när den kultiga tv-serien får svensk teaterpremiär i Helsingborg
Publicerad 2024-03-24
Lars von Triers ”Riket” blev historia i tv-seriernas internationella värld 1994. ”Riket” blev kult som rysarkomedi och handlade samtidigt om något så respektabelt verkligt som Rigshospitalet i Köpenhamn. Vad kan det bli av denna megasuccé på teatern?
På Det Kongelige Teater satte Nicolei Faber upp seriens fyra första delar 2018 i en påkostad och skräckfylld hyllning och nu blir Helsingborgs Stadsteater först i Sverige med denna version för scenen.
På stora scenen i Helsingborg drar det dock inte påtagligt av obehag och fasa. Oväntat lättsamt regisserar istället Malin Stenberg en fars med mycket spring, överdrifter och dråpliga krockar. Har man bara en övertänd överläkare Helmer så ger sig kanske resten själv. Nils Dernevik är både hysteriskt arg och rolig som sprätt.
På Det Kongelige 2018 spelades Helmer av ensemblens ende svensk, Thomas W Gabrielsson, vilket nästan räckte för att få den danska publiken att vika sig av skratt. Nils Dernevik får Helsingborgspubliken att skratta åt tvärtom när han maxar sitt danska uttal för att få de tröga danskarna att fatta, också hur dumt deras modersmål faktiskt låter.
Fru Drusse, som vistas på sjukhuset av medkänsla med de osaligt döda, äger med Maria Kulle i rollen en betydande auktoritet. Som ifrågasatt spiritist är hon van att stå på sig och Kulles halvkvävda, väsande röst är kraftfull. Hon har ett uppdrag, hon måste till varje pris gå till botten med det som de högre upp gör allt för att glömma.
Rollerna är färre, texten är nedstruken men i virrvarret av absurda läkare, inspekterande ministrar, våldsamt gravida medarbetare och osaliga andar vill situationer och stämningar ändå inte djupna kring de kända karaktärerna.
Neurologens flyttbara moduler, det labyrintiska scenbygget i ljust trä med trappstegar och golvluckor, de vakande vitklädda så kallade blekarna från förr. Det hemska mörkret suggereras aldrig fram eller sipprar inpå publiken. Det hela är mer lätt och underhållande.
Ett stort sjukhus som drivs på idiotins brant med spexliknande operationer, fåniga kampanjer och en kåranda som handlar om bisarra ritualer i läkarnas källarorden och inte om ansvar och etik, sammantaget förtjänar den karikatyren tas på större allvar än den dunkelt övernaturliga faran som utgår från att det stora sjukhuset en gång byggdes på en sumpig mosse. Karikatyren ligger närmare dagens toppstyrda och sammelsuriska vårdkris än vad det bortträngda mörkret underifrån torde göra.
