Kärlekstrassel utan spökerier

helskärm

I begynnelsen är spökena. De får inleda Elisabeth Fricks uppsättning av Selma Lagerlöfs trilogi om ätten Löwensköld, stilfullt malätna gengångare som sätter grundförutsättningarna för det drama som ska utspelas. Skulden – släkten Löwensköld som satte världsliga ting före rättvisa; den obesvarade kärleken som gått i arv från mor till dotter, och bitterheten – av den hämndlystna, brinnande sorten.

Kring dessa människans djupaste drivkrafter väver Selma Lagerlöf sin saga, ett psykologiskt symboldrama med magiska övertoner som på stadsteatern bitvis reducerats till en relationsstudie. En för sin tid typisk konflikt mellan socialt tryck och inre passioner kryddad med sexuell frustration.

Det är förståeligt att man velat fokusera på kärleksturerna mellan den unga Charlotte och prästen Karl-Artur, det minskar förvirringen kring alla komplexa vändningar som hinner utveckla sig i de tre romaner dramat bygger på. Men kärlekstrasslet klarar sig inte på egen hand. Det är först när spökena tillåts ingripa och när den vanliga människans passioner och futtigheter kliver in i sagans universum som Charlotte Löwensköld lyfter.

För det är när hon för vardagsmänniskans bekymmer till mytiska nivåer som Selma Lagerlöf visar sin storhet.

Hur hon, innan Freud blivit allmängods, med psykoanalytisk skärpa drar fram våra spöken i ljuset och visar oss hur de styr våra handlingar.

Men att jag till slut blir förtjust i denna föreställning beror i stor utsträckning på ett tonsäkert skådespeleri som finner mänskligheten i de stormiga skeendenas mitt. Gunilla Röör är fantastisk som lismande hämndgudinna i form av den olyckligt kära Thea, sprängfylld av oförlöst kåthet. Gustaf Hammarsten spelar fram en själupptaget hyperkänslig slyngel ur sin Karl-Artur, den unge prästen som med fanatismen som drivkraft leds mot det onda i sin strävan efter godhet. Och Sara Sommerfeld ger sälta åt sockersöta Charlotte Löwensköld.

Jenny Aschenbrenner