Känslig hyllning av Paulruds sista bok

helskärm

En monolog kan vara en mycket personlig affär. Särskilt en sådan där texten verkar ha legat och växt inne i den ensamme skådespelaren länge. Dramatiseringen för scenen har skett under stor tankemöda hemma vid köksbordet, monologen har varit huvudkudde, reskamrat, slavdrivare, man har levt, ätit och drömt denna sabla text, som man väl till sist knappt kan skilja från sig själv.

Så verkar det varit med skådespelaren Calle Stjernlöf och romanen Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud, den nyligen bortgångne, mångårige medarbetaren på Aftonbladets kulturredaktion.

Resultatet av denna kärlek till Paulruds bok, skriven inför hans död, har blivit en mycket stillsam, nästan blyg föreställning. Klädd i vinröd badrock och grå mössa kurar Stjernlöf på miniscenen runt rökbänken utanför ett tänkt sjukhus, bara någon meter bort från en bäddad säng på högkant, beredd att segla ner honom i underjorden vilket ögonblick som helst. Rökande, hostande, försiktigt leende virkar han mjukt och intensivt ihop några klara, röda tanketrådar. Minnen från Paris, när det gick att leva, den märkliga kärleken till cigaretterna, till kvinnan som heter Solveig, dödsskräck och en liten smula Aftonbladet.

Men kanske är det de riktiga tårarna som trillar nerför ansiktet på Stjernlöf, av ren utmattning möjligen eller bara professionell scenisk närvaro, eller det faktum, som han meddelar publiken efteråt, att detta var det svåraste, viktigaste han gjort i sitt liv för att sen tacka mamma och pappa, som gör hans uppsättning på Kulturstudion så egendomligt privat. Den fullkomligt skriker efter någons bekräftelse. Funkar det här? Snälla blir det rättvist? Visst blir det det. Fjärilen i min hjärna på Kulturstudion är ingens roman längre, utan en känslig och genomtänkt monolog, med alldeles nytt liv i.

Jenny Teleman