Rosen i Bergman-tårtan

Cecilia Djurberg hyllar festivalens final Dancing with Bergman

Cecilia Djurberg

helskärm

Med formbredd och kreativa, mer eller mindre uppenbara, kopplingar till Bergman blev årets Bergmanfestival en högkvalitativ manifestation av vad teaterkonsten är och kan vara i dag.

Bland de lösaste trådarna till jubilaren hade den norska teatergruppen Verk produksjoner. Utifrån intervjuer med olika personer om deras minnen och upplevelser av Tarkovskijs kultfilm Stalker har de skapat en återberättande performance med suggestiva inslag som snurrande mobilkonstverk och fantasidjur mot en böljande guldig fondridå. I en lika böljande berättarform ställer de fyra aktörerna intressanta frågor om perception och om människors identitetsbyggande i förhållande till konsten.

Metatrenden har löpt som en röd tråd genom festivalen, men trots att Stalker ansluter sig till denna i och med att det är konst om konst, skiljer sig formspråket enormt från vad Dramaten brukar presentera och bara att de bjudits in till festivalen är värt en egen applåd.

Bergmanfilmerna Efter repetitionen och Persona handlar om teater och ­relationsspel och den belgiska regissören Ivo van Hove anlägger med sin dubbelproduktion bokstavligen en ­elegant teaterbrygga mellan de båda ­manusen. Efter repetitionen har ett storskaligt scenbygge. Dess repsal blir till sjukhussalen i Persona. Aktrisen med åldersnoja som är besviken på regissören för att hon bara ska få två repliker i hans nästa föreställning spelas av samma person som sen gör den stumma skådespelerskan i Persona. Rollspelet fortsätter ute vid havet, i en stor bassäng där det intensivt närvarande skådespeleriet ramas in av vackert reflekterande vågskvalp mot en vit filmduksfond.

Dancing with Bergman blir rosen i födelsedagsfestivaltårtan med tre starka hyllningskoreografier av tre svenska sjärnkoreografer, ihoplödda av klipp med dansscener ur Bergmans filmer. Liksom för att påminna om dennes relation till koreografi och sam­tidigt säga något om vad dans är och kan vara. Alexander Ekman med sin ­typiska, humoristiska metadistans till såväl Bergman som danskonsten i solot Thoughts on Bergman. Mats Ek och Ana Laguna som anknyter till parrelationernas utmaningar med äktenskapliga vardagsscener i den fina, intima duetten Memory. Och Johan Ingers väldansade 4 Karin som inspirerats av Bergmans och Donya Feuers dansfilm De fördömda kvinnornas dans, om traditionens makt och mor- och dotter­relationer.

Vilken grande finale på denna formstarka festival.