Peter Brook

1900-talets främste teatermakare död

Ingen har haft ett sådant inflytande som Peter Brook

Av: 

Claes Wahlin

Peter Brook
Peter Brook

TEATER

Ingen teatermakare har haft en sådan betydelse för den europeiska teatern under den senare halvan av 1900-talet som Peter Brook, som nu har gått bort vid 97 års ålder.

Den första uppsättningen jag såg var hans legendariska Carmen, med Loa Falkman, som gästade Cirkus i Stockholm i slutet av 1980-talet. Orkestern kraftigt reducerad, scenografin bestod av sand, en liten brasa, en apelsin och några tygbitar. Brook hade rensat bort allt som var storvulet i Bizets opera, återfört den till Prosper Merimées novell och gav därmed själ för namnet, La tragédie de Carmen.

Bland senare produktioner vad L’homme qui (efter Oliver Sachs bok Mannen som misstog sin fru för en hatt), där en berömd scen visar hur en man som lider av en hjärnskada rakar sig framför en spegel – men bara halva ansiktet. När läkarna visar honom på den monitor som följt hans rakning, skiftar skådespelaren (Yoshi Oida) mellan spegeln och monitorn. Han förstår inte, men något i honom anar. Det var en scen, en pjäs, där man kunde ”höra” den alldeles speciella tystnad som uppstod i publiken; som om alla i publiken samtidigt höll andan. Det var en tystnad bara Brook kunde skapa.


Hans uppsättning av Hamlet, Qui est là/Who’s there, med Adrian Lester som Hamlet, gav tyngd åt det existentiella i en två och en halv timme minnesvärd teater. Brook hade letat efter någon som Lester, en skådespelare som aldrig hade sett eller läst Hamlet, för att därmed skapa en uppsättning som vore det den första. Monologerna etsade sig fast i mitt minne.

På Kungliga Operan gästade Brook med Mozarts Don Giovanni i slutet av 1990-talet, med Peter Mattei, en sångare som liksom Loa Falkman fick en internationell karriär tack vare samarbetet med Brook. Även den minns jag som förvisso inte helt nyskapande, men där fanns scener som plockade fram tidigare osedda lager.

Det sista jag såg av Brook var Trollflöjten på hans teater Bouffes du Nord i Paris, en nedskalad, kanske inte helt lyckad iscensättning. Många har påpekat att han med åren inte förnyade sig, men hur många lyckas med det ända in i det sista? Med märkesföreställningar som Peter Weiss Marat/Sade från 1964, Shakespeare En midsommarnattsdröm på Royal Shakespeare Company (1970), eller den nio timmar långa Mahabharata från 1985, skapade Brook föreställningar som förändrade teatervärlden.


Vad han gjorde var just att återgå till en operas eller pjäs essens. Den inte minst i England tunga traditionen hade överlagrat klassikerna med damm, med i bästa fall förlegade tolkningar. I boken Den tomma spelplatsen (1968), inledningsvis bemött med tvivel, i dag en klassiker på teaterskolor runt om i världen, skriver han om sin estetik, hur en plats vilken som helst kunde blir en scen så länge någon tittade på någon som rörde sig på platsen.

Han förde vidare en tradition från Antonin Artaud – grymhetens teater – och tog tidigt intryck av sådana som Jerzy Grotowski och Bertolt Brecht, han visste hur att göra klassikerna brännande aktuella, utan att någonsin göra avkall på den estetiska kraften. Hans karriär varade i närmare 80 år (han begick regidebut som 17-åring), listan över teateruppsättningar, filmer (Flugornas herre!) och operor är lång, likaså alla de priser och utmärkelser han tilldelats. Det är sällan det går att säga att det är en legend som har gått bort, och verkligen veta att varje annat epitet vore en förminskning.

ANNONS

Hitta ett bra elavtal för dig när priserna rusar! Jämför nu.

Extern länk från Compricer

Jämför nu!

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Peter Brook