Barnens blick på kriget dränker sorg i sorg

Förlorarnas perspektiv får huvudrollen när Karl Dunér sätter upp Perserna och Trojanskorna på Dramaten

Cecilia Djurberg

Historien skrivs av vinnarna, brukar det heta. Som en påminnelse om att i alla konfliker finns flera perspektiv, och att med alla krig följer strider om vems version som är den rätta. Men, man brukar också säga att i krig finns bara förlorare, eftersom varje spillt liv är en tragedi och eftersom krigstrauman får konsekvenser för alla inblandade, på flera nivåer.

Teaterpjäser om krig är, därmed, tyvärr ständigt aktuella. När Dramaten nu spelar de två antika dramerna ”Perserna” och ”Trojanskorna” i ett dubbelprogram svarar den akuta verkligheten för en dubbelexponering som inte behöver uttalas specifikt på scenen.

Karl Dunér, som står för både regi och scenbild, låter tack och lov sin publik tänka själv och dra egna aktuella paralleller. Han har i sitt konstnärskap gjort långsamhetens och eftertankens estetik till ett slags signum och sätter nu upp dessa dramer i ett musikaliskt välorkestrerat koncept som ackompanjeras live av Göran Martlings omslutande orgeltoner. Föreställningstempot kan säkerligen kännas segt för rastlösa nutidsmänniskor, men samtidigt är det beundransvärt hur regissören helt oängsligt litar fullt ut på texternas tidlösa budskap, så som de båda aktuella nyöversättningarna gör, utan överdrivna moderniseringar.

Först ut är ”Perserna”, den äldsta av de grekiska tragedier som finns bevarade. Aischylos stred själv för grekerna i det krig mot perserna som han diktar om. Men han skrev sitt drama ur den förlorande motståndarsidans perspektiv. På Dramatens stora scen öppnas föreställningen med strilande sand från en upphängd säck, som symboliskt ackumulerar tidens gång i en sandhög där krigets nyckelpersoner ställs upp i dockform. På det sluttande planet till scengolv antyds att ”vildhjärnan” Xerxes (Erik Ehn) invaderat grekerna som ett utslag av något slags brutal maktlek, och Anna Björks drottning Atossa försöker ta in sonens krigsförlust utifrån budbärarnas andrahandsinformation och i samtal med sin döde make Dareios vålnad. Denne gestaltas med en docka och ges röst av Jakob Eklund, som även dubblerar som körledare.

Hos Aischylos utgörs kören av gamla, visa män, men Dunér låter en barnkör ledd av John Erik Eleby bryta in. Med sina klara röster anlägger deras veklagan ett vackert men skoningslöst drabbande barnperspektiv på krigets fasor: ”Då dränker sorgen sorg i sorg.”

Gosskören återkommer i Euripides ”Trojanskorna”, som spelas efter paus. Också den skildrar förlorarnas tillvaro, specifikt kvinnornas öde efter Trojas fall. Same shit, different war, så att säga. Invid Trojas murar och havets ställföreträdande vattenspegel, som ljusdesignen effektfullt får att reflekteras upp i salongstaket, förstärks ensemblen från föregående pjäs av Marie Richardson som vass Athena och Stina Ekblad som Hekabe, den fallne kung Priamos hustru. Hennes bitterhet går raskt från inledande sarkasm till fullkomligt sammanbrott när hon efter sönerna Hectors och Paris död också förlorar dottern Kassandra som sexslav åt Agamemnon och sin yngste dotter Polyxena som offras likt i en sorts trojansk Iphigenia.