Lysande Hedda

TOVE ELLEFSEN LYSANDER ser lågmält glänsande och intelligent teater

helskärm

I slutet sitter skottet som det ska. Dock icke i tinningen. Helena af Sandebergs Hedda skjuter sig i stället genom munnen, sticker pistolen in och vinklar den uppåt med grafisk tydlighet. Men munnen är också bra, om man ska hålla sig till Heddas egen terminologi. Och fast regissören Alexander Mørk-Eidem har lyft Ibsendramat från 1890 fram till ett tydligt avläsbart sextiotal med minikjolar, cigarettrök, telefonsamtal och en skivspelare där tysk melankoli ständigt snurrar känns slutet – skottet – lika givet som logiskt.

I nästan två timmar har vi andlöst följt hur snaran stramas åt runt Heddas hals – och sett hur hon själv har bidragit. Uttråkad passivitet har förvandlats till övermod, provokationerna har avlöst varandra. Och vi har sett Hedda, hennes dokumenterade rädsla för skandalen till trots, utföra avancerade övningar mot Gerhard Hoberstorfers sataniskt eleganta Brack i skydd av den oändligt långa Celsingsoffan som utgör scenografin.

Helena af Sandebergs lysande Hedda gör hela resan från en loj Twiggyfigur till ett ont flickebarn med huvudet fullproppat av hyperromantiska föreställningar om mod och frihet. Hon måste bli den som ger snaran ett sista ryck.

Och så sitter skottet där – en gäll slutpunkt för en föreställning som i Alexander Mörk-Eidems regi är lågmält glänsande och intelligent teater. Här kan vi följa hur Ibsens dialogmaskineri med nådalös precision arbetar sig fram mot det han vill att vi – och rollfigurerna – ska vara. Den långa soffan, som hämtad från teaterns foajé, är lika mycket scen som scenografi. Den snurrar som en kompassnål och förvandlar skådespelarnas positioner i förhållande till varandra och till oss. Så tydligt har man aldrig förr sett beröringsångesten i Hedda Gabler!

Klassikerklyschorna har dammats av. Andreas Kundlers Tesman har bett och känsla, Magnus Kreppers Lövborg är ett nertonad men ändå så tydligt kärleksoffer. Frida Hallgrens Thea är ett under av färgstark kvinnlighet som utan prut vidstår sig både ambitioner och känslor.

Hedda är ett passerat stadium. Ändå lever hon så starkt medan hon lever.

Teater

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)