Djävulskt roligt spel i hotellfars på liv och död
Martina Montelius bjuder på galen teaterfest i ”Canasta med Hin Håle”
Publicerad 2023-10-15
Ibland har jag undrat varför inte fler dramatiker låter sig inspireras av Luigi Pirandellos rasande fiffiga pjäs ”Sex roller söker en författare” från 1921. Efter kvällens teaterbesök förstår jag bättre. Det krävs ett galet geni (Martina Montelius) och en gudabenådad ensemble (Maria Sundbom, Maurits Elvingsson och Kalle Westerdahl) för att ro i land något liknande.
I Pirandellos pjäs blir en skådespelarensemble avbruten under repetitionen av några livs levande roller som kräver att få sin berättelse spelad. Kalabalik uppstår. På Brunnsgatan är idén besläktad – men ännu ett fiktionslager läggs på.
Det börjar med att vi dras in i Martina Montelius utlovade hotelldrama ”Canasta med Hin Håle”. Men när Einar kommer in i pjäsens sjaskiga lobby för en date med Jessica, som är en gul postlåda, får värdinnan Disa nog. Hon njuter visserligen av att vara lobbypianist med egenskrivna låtar såsom ”Smäktande vals för varje livmoderhals”, men tycker pjäsen i övrigt är absurd skit. Dessutom föga gångbar i tider då teatern ska bära sina egna kostnader. Själv har hon skrivit en fars med kommersiell potential – det gäller bara att locka fram skådespelarna ur deras roller i Canastapjäsen, så att de kan hjälpa till att göra myteri mot Montelius usla alster.
Fortsättningen blir en teaterfest utan dess like. Maria Sundboms av skaparande uppfyllda Disa får slita sig blå för att bryta Canastaillusionen. Kalle Westerdahl får hela tiden återfall och blir den ”objektumsexuelle” hemmasonen Einar. Rollen lever sitt eget liv. Maurits Elvingsson ber att få ta med sig hotellägaren Lutfis känsliga mage in i den nya pjäsen eftersom det känns lite tryggt. Många av hans repliker levereras från toaletten.
Man kan förstå Kalle/Einars och Maurits/Lutfis skepsis till Disas fars ”Vendelas Vendetta eller Förbjuden frukt” för den är en riktig kalkon. Grovyxade roller med lustiga dialekter, ett rafflande giftmord, prutthumor och sex bakom en yuccapalm – precis som publiken (i Norrköping) sägs vilja ha det. Till slut tröttnar Disa på sina regiförsök och frisläpper kaos. Malplacerade improvisationer och gamla strukna repliker tar över scenen.
Föreställningen saknar den skira sorgkant som gav djup åt ”Titta pappa, en död cirkus” där Elvingsson och Sundbom senast gjorde stor humor i Montelius regi. Men teaterleken smittar och hela tiden finns den ordvrängande lustfylldheten där. Dessutom handlar det trots allt om teaterkonstens liv och död. Om hur historien går igen som fars.
