EU-dröm på teatern
Publicerad 2014-05-19
Krass verklighet krossar den politiska drömmen på scenen i Göteborg
Årets upplaga av Göteborgs dans- & teaterfestival saknar visserligen ett uttalat tema, men flera av föreställningarna har en tydlig politisk utgångspunkt. För Rabih Mroué och Lina Sanehs 33 rpm and a few seconds blir dock formen, inte budskapet, det utmärkande. Pjäsen saknar helt skådespelare och gestaltandet sköts i stället av en LP-spelare, en TV, en telefonsvarare, en laptop och en smartphone, alla tillhörande den unga libanesen Diyaa som precis har tagit sitt liv.
På Tv:n visas utdrag ur Libanons samtidshistoria och vinklade, sensationslystna nyhetsinslag. På Diyaas facebookwall dyker det ena inlägget efter det andra upp, skrivna i den tjafsigt spekulativa anda som ofta kännetecknar sociala medier: självmordet var borgerligt, Diyaa var revolutionär, djävulsdyrkare eller deprimerad. Faktum är att föreställningen blir väl verklighetstrogen, jag får känslan av att jag sitter och scrollar förbi min egen twitterfeed. Den tomma scenen lyckas aldrig riktigt beröra.
Desto fler på scen är det då i ungerska Árpád Schilling och Krétakörs The Party. Pjäsens inramning består av en slags infotainment där en kostymklädd man, utsänd för att göra Ungern EU-värdigt, utifrån två familjers öden berättar om utvecklingen i landet det senaste decenniet.
Gryende fascism och rasism riktad mot romer varvas med spirande tonårskärlek, akrobaterande män, äktenskapliga strider, bilolyckor, fadersmord, långa filmsekvenser och musikstycken i en något splittrad och rörig historia. Centrum för föreställningen är dock utbildningsfrågan och det är också här den blir som bäst.
Ett par av fascistpartiets lärare håller med obehaglig entusiasm och förvirrad statistik en miniföreläsning om romer och från publiken stormar ungdomarna från Krétakörs egen skola scenen och kräver att landet skall styras av människor under 18 år. Men just som föreställningen, till följd av ungdomarnas scenövertagande, riskerar att slå över i handklappande eufori, fastslår en av skådespelarna skrikande att pengar inte finns i utbildning utan i pornografi och visar brösten. Just den krassa sanningen framstår som kännetecknande för båda pjäserna. Den politiska protesten blir i dem lika angelägen som hopplös.
