Det blir aldrig roligt

Claes Wahlin

En rackarns långhelg har inte bestämt sig för vad den vill vara

helskärm

I programmet till En rackarns långhelg finns en text som gör några nedslag i satirens historia. Satiren är en genre med ett mål; giftpilar prydda med vass humor. I Maria Bloms pjäs är det inte lätt att se vad som är måltavlan.

Att framställa en sverigedemokrat som mindre vetande och fånig? Eller handlar det om familjen som gömmer flyktingar i källaren? En familj som är så vanlig att jag tvivlar på att den finns, om den inte ska vara Hägglunds verklighetens folk. För det kan väl inte vara flyktingarna? Dessa åbäkar sig på det mest egendomliga vis och ges aldrig röst.

Nej, En rackarns långhelg vill kanske vara en fars. Samtliga på scenen åbäkar sig. De stolpar omkring som i ett sämre barnprogram, försöker skruva de platta replikerna. De har problem med att få barn, med alkohol eller med syskonet. ­Roligt är det inte, trots att skådespelare som Ann Petrén (Sullan) eller ­Kajsa Ernst (Bibbi) gör så gott de kan, vilket inte är lite.

Konstruktionen vilar på klassiker som Feydeaus spring-i-dörr-fars, men är här en tämligen enkel sådan. Folk kommer in vid fel tillfälle, det är allt.

Bibbis hårfrisörska har övertygat henne om att gömma flyktingar i källaren. Hennes man är på jakt, sonen Jakob (Omid Khansari) och hans flickvän (Anja Lundqvist) kommer in och måste ständigt motas ut.

Stup i kvarten öppnar flyktingarna källarluckan, och när syster Sullan ­dyker upp håller det inte längre. Hon avslöjar gömstället och vill bli kompis med dem.

En rackarns långhelg är snarast en fars som degenererat till buskis.

För visst är det ett slags karikerade typer som Blom vill sätta på scenen. Den pryda, ­beigea systern mot den billigt glamorösa. Den viktmedvetna, barnlängtande unga flickan eller bullälskande sverige­demokraten.

Någonstans döljer sig en moralproblematik kring ett högst aktuellt ämne, men den dyker aldrig upp på scenen. Jakob, den tillfällige sverigedemokraten, ser en chans att göra karriär på ryktet att flyktingarna får var sin Ipad.

Han upprörs, på sitt ­fåniga vis, att det är dit skattepengarna går. ­Utklädd till krokodil ska han undersöka ­saken. Stockholms stadsteater är en av våra största skatte­finansierade teatrar. Att denna buskis spelas där ser jag som ett verkligt problem.