Vändstekt Wagner bland blöjor och spjut

Dementa gudar och valkyrior i rosa flickrum

Claes Wahlin

helskärm

Gudar och människor, jättar och dvärgar, nibelungar och valkyrior, kärleken står mot makten, världen står i brand och Wotan är den som har att försöka vrida den rätt, allt medan drakar och svartsjuka fulingar försöker sätta käppar i hjulet.

Få operakompositörer är så tacksamma att ironisera över eller parodiera som Richard Wagner. Berömd är Anna Russells oöverträffade parodi på Wagners Nibelungens ring, där hon till piano illustrerar hur alla är släkt med alla och alla dör. Charlotte Engelkes har i några föreställningar lekt med Wagner och när opera i allmänhet ska parodieras sker det gärna med en kvinna i vikingahjälm som håller i ett spjut.

Men det är inte lätt at leka med Wagner. Turteatern har nu inlett en serieteater, Nibelungens ring 2.0, femton unika avsnitt under lika många veckor. Det blir ungefär lika många föreställningar som antalet timmar det tar att framföra Wagners operakvartett, som brukar spelas under fyra kvällar.

I första avsnittet på Turteatern presenteras gudarna; gamla, blinda och fumliga, ungefär som ett ålderdomshem för dementa. Rhendöttrarna plaskar i en uppblåsbar gummiflotte och en valkyria leker prinsessa hemma i flickrummet. Man snubblar och fumlar, ungefär som i dålig barnteater.

Turteaterns uppsättning är serieteater i dubbel bemärkelse, förutom en rad avsnitt är estetiken hämtad från tecknade serier. Allt är medvetet lite slarvigt, kladdigt och överdrivet. Publiken skrattar och klappar händer i oroväckande hög grad. Om det finns en kult kring Wagner, vilket är en tveksam hypotes, så är det ingenting mot det slags kult som denna föreställning iscensätter. Här spelar man för likasinnade, sådana som förmodligen har en vag uppfattning om Wagners operor, men som med förtjusning får sina föreställningar om Wagner och opera bekräftade.

Man må vända upp och ned på flera scener från Nibelungens ring, men det blir inget mer än vändstekt Wagner. Konceptet skulle kunna appliceras på vilken opera som helst. Det finns en rad iscensättningar av Wagners ring som är betydligt mer kritiska, diskuterande eller, för den delen, roliga. På Turteatern är det varken kritiskt, diskuterande eller roligt. Där det råder samsyn mellan scen och publik, där upphör den kvalificerade teaterkonsten.