Skön galenskap i Noréns Kliniken

Mikaela Blomqvist

Allvarligare anslag, mindre politik och mer teater pjäs av Norén

helskärm

Vem får plats på scen och vem i publiken? Vems historia är det som berättas och av vilka?

De senaste åren har vi kunnat se en rad föreställningar som på olika sätt brottats med frågor kring representativitet och erfarenhet. En särskilt lyckad sådan var Stadsmissionens och Unga Folkteaterns uppsättning av Kent Andersson och Lennart Hjulströms 70-tals­pjäs Happyland. När de två organisationerna nu återigen samarbetar och ger Lars Noréns Kliniken i gemensam regi av Kim Lantz och Saga Björklund Jönsson är anslaget allvarligare, mindre politik och mer teater.

Det är ett utmärkt val av pjäs. Grunden för intrigerna på psykiatrikliniken är densamma som för uppsättningen i sin helhet: mötet mellan en grupp människor med vitt skilda bakgrunder och livserfarenheter.

I skådespelarensemblen finns förtidspensionärer, bostadslösa, arbetssökande, forskare och frisörer. På scen är däremot alla sjukskrivna psykiatripatienter och mötena, där detta är den enda gemensamma nämnaren, blir förstås absurda snarare än gemytliga. De samhällsstrukturer som finns utanför sjukhuset kvarstår även inne på kliniken.

Någon kan man låna ut böcker till, en annan duger bara att få en tändare av, en tredje har säkert en Mercedes hemma.

Valet att spela just Kliniken växte fram gemensamt i ensemblen. Det märks. Varje roll får liv på scen, från Bosse Carlssons sävliga vårdare till Cecilia Hackzells likaledes irriterade som oroade mamma. Särskilt imponerande är Andreas Scheffels precisa gestaltning av den unga nynazisten Roger vars långa haranger är en rappt framkastad blandning av aggressivt skräckslagen misogyni, rasism och nonsens.

Likaså är Kitty Molins pladdrigt förföriska Erika och Jane Schagers muntra men livströtta, kedjerökande Maud ett nöje att se och lyssna till. Kent Kris Mohammed och Jens Petersens Martin för in ett lugn på scen, Jonas Blom Boknes Markus är tyst pjäsen igenom men lyckas ändå tala till publiken.

Mångfald och representation har inte något egenvärde i sig. Mekaniskt tillämpat blir det meningslöst, i värsta fall exploaterande. Att det däremot, sprunget ur ett genuint och gediget samarbete där alla inblandade värderas lika, inte bara kan bli meningsfullt utan också riktigt bra teater, det är Kliniken ett tydligt bevis på.