Besvärjelser för döda barn
Publicerad 2016-08-29
Claes Wahlin ser ett sorgespel ta form på Dramaten
Den brittiske psykoterapeuten Adam Phillips, som har skrivit en lång rad tankeväckande essäer, menar att det finns två slags sätt att sörja. Det goda sättet handlar om att efterhand lära sig härbärgera sorgen, låta den bli en del i livet. Det mindre goda sättet är att låta den uppfylla den sörjande, ta så stor plats att den behärskar den sörjandes fortsatta liv.
David Grossman hör av allt att döma till den senare kategorin. Hans Falla ur tiden handlar om sorgen efter en son, en förtvivlad, besvärjande text där han blir kvar i tiden för sonens död, han faller ur det pågående för att bli kvar i ett ständigt dödens nu. Boken rör sig över flera genrer, poesi, körpartier, dramatik. Att Suzanne Osten valt den för sin senkomna debut på Dramaten förvånar inte. Döden, barn och svåra, inte sällan tabubelagda känslor har länge utgjort Ostens ämnesval.
Elverkets scen är en black box. Svart grus på golvet, svarta fondväggar och dovt ljus. Ensemblen krälar på marken, kämpar lika mycket mot som från något. De mumlar, vrålar eller sjunger, ljud och rörelser som hela tiden vill bort, ut; ett Nej med stora bokstäver som utsägs på alla de vis en röst eller kropp tänkas kan.
Långsamt kommer historierna fram, att ett barn dog, att föräldern fryst fast i dödsögonblickets tid. Mot slutet får barnet namn och några scener antyder det Phillips menade var det goda sättet att sörja. Men de lyckas inte lösgöra sig, inte i kroppen, inte med rösten, men gesten gryr.
Goda skådespelare som Simon Norrthons Mannen som går rasar förtvivlat, Hulda Lind Jóhannisdóttirs Barnmorska/Skomakare vrålar ut sin frustration, Johan Holmbergs Kentaur fräser mot alla som söker komma honom nära. Känslomättnaden är kompakt.
Det är en vansklig balansakt mellan att utsätta och utestänga publiken. Svensk teatertradition har länge varit mer upptagen av att få skådespelarna att känna in sig i rollerna, än att se hur publiken känner av det som sker på scenen. När som här ett tungt material blir ännu tyngre av att scenen annekterar alla de känslor som ett barns död kan förorsaka, så undrar jag vilka, och hur många, känslor som blir över till publiken.
Frågan är om inte detta slags material skulle bli starkare med ett mer tillbakahållet scenspråk. John Donnes berömda rad om att ingen människa är en ö, som citeras i föreställningen, fortsätter med att hon är en del av en kontinent. Är inte hela salongen det, en liten kontinent?
