Går vilse mellan ansvar & uppror
I dag inleds Vänsterpartiets 41:a kongress i Örebro. En fråga kommer att vila över konferensanläggningen Conventum:
”Varför är vi inte större?“
Det är nu ingen unik fråga att ställa sig om man har partibok eller till och med är avlönad av ett parti. Alla vill växa och ingen begriper varför väljarna inte strömmar till så snabbt och i sådan mängd som de borde.
Men ändå, varför är Vänsterpartiet inte större?
Stefan Löfvens socialdemokrati hackar fram, Åsa Romsons miljöparti går igenom sin tyngsta kris sedan sälarna dog.
Nog borde det väl finnas ett rejält utrymme för ett parti som är rödare än S och grönare än MP? Jo, säger vänsterpartisterna. Det borde gå. Sedan tittar de på opinionsmätningarna. Plus 0,8 procentenheter på ett år, enligt sammanvägda siffror. Det händer bara inte.
Våren 2016 firar Jonas Sjöstedt fyra år som partiledare för V. Han var med när Håkan Juholt kollapsade. Han var med när S återerövrade Rosenbad.
Jonas Sjöstedt har sett bank- och bonusskandaler. Han har sett avslöjanden om vapenfabriker i Saudiarabien, om vanvård, om hur välfärden plundras. Han har sett hur politiker gått från ut från regeringssammanträde till en väntande tjänst som lobbyist.
Väljarna har också sett det.
Väljarna har dessutom, om de varit vakna, kunnat se att just Jonas Sjöstedts parti har skickat ut griniga pressmeddelanden om nästan alltihop. De har kallat till pressträffar, satt upp affischer och kampanjat. Ändå händer det inte.
Under efterkrigstiden har V egentligen bara varit ett stort parti vid ett tillfälle: vid valet 1998. Om vi för ett ögonblick glömmer Gudrun Schyman så var nyckeln till succén en välformulerad maktkritik mot en bakgrund av att S drev igenom nedskärningar tillsammans med C.
För 18 år sedan var förutsättningarna, minst sagt, annorlunda men det är ändå värt att ha det där med sig. För Vänsterpartiet har frågan alltid varit hur man ska förhålla sig till samhällsförändringar, oavsett om vi skriver 1976, 1996 eller 2016 i kalendern. Ska man ägna sig åt dagspolitik eller systemkritik?
2012 antog V en strategi där man slog fast att partiet skulle bli bättre på att prioritera vilka strider man skulle ta, att man bara skulle välja strider som kunde ge politisk genomslagskraft och förtroendeskapande segrar.
Nu var det slut på tiden då V var ett nejsägarparti som bara förhåll sig till vad Socialdemokraterna hittade på. Nu skulle V ta ansvar för hela arbetarrörelsen – fackföreningar, hyresgästföreningen, kooperationen – och hitta en egen roll.
Striden man fann var den om vinster i välfärden. Det ledde inte till någon valsuccé, man ökade med blygsamma 0,11 procentenheter. I V:s utvärdering av valet 2014 funderar man kring varför.
Å ena sidan drev man samhällsdebatten åt vänster, å andra sidan vann S på det när partiet i valrörelsens slutskede lade sig nära V i synen på vinster i välfärden. Att ha rätt men inte belönas för det är något en vänsterpartist känner igen.
Nu får partiet budgetförhandla med den rödgröna regeringen och från partiledningen tycks budskapet se ut så här: V ska under mandatperioden fortsätta att driva fram små vänsterreformer, visa att partiet gör skillnad och att påverkar människors liv. 2018 ska det betala sig, säger man.
Kritiska röster talar om att V tonat ned sin oppositionsroll, att man i för hög grad förknippas med Stefan Löfvens impopulära regering, att Jonas Sjöstedt är en bra ledare men håller på att tappa fokus. Dessutom: partiet har inte hittat en ny fråga att samlas kring.
Kanske är det så enkelt att om V ska växa måste partiet ta ansvar för politiken och driva S och MP åt vänster – samtidigt som man samlar partiet kring en stor och viktig fråga att bråka om.
Det uppenbara problemet är att man ingenstans i kongresshandlingarna pekar man ut vad som ska bli det nya vinst i välfärden för Vänsterpartiet.
Ett parti som söker sin roll mellan ansvar och uppror söker också en fråga.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.