Svenskt kokkaffe över öppen eld
Varför biter sig gamla talesätt kvar, till och med när det är svårt att förstå vad de betyder? Ändå, när årets första gök hörs gala kan jag inte låta bli att tänka på i vilket vädersträck han sitter.
Ljudet kommer från öster. Kanske några grader norrut, men absolut en östergök.
På avstånd lovar åskan lättnad från de senaste dagarnas kvava luft. Ute i mossen kan jag se en gräsandshane sträcka försiktigt på halsen för att få överblick. Antagligen ligger honan någonstans strax intill.
Det är nästan omöjligt att tänka sig att just de här djuren förmodligen tillbringade vintern med att tigga brödsmulor i det öppna vattnet i någon stad. Våtmarken och tystnaden är deras verkliga element.
Ett slags ro
Jag vet inte om det är tröst gökens rop skänker där i sommarvärmen, men definitivt ett slags ro. Här vid den lilla våtmarken högst uppe på bergen känns vardagens vansinne behagligt avlägset.
Det påstås ibland att naturintresset och känslan för det vilda skulle vara en del av en svensk eller nordisk tradition. Kanske det. Vi har ju allemansrätten och för de flesta av oss finns småbrukaren, lantarbetaren eller skogshuggaren bara några enstaka generationer tillbaka i släkten. Intresset för bär och svamp har ofta färskare datum än så.
Jag är nog inte ensam om att tycka att det tillhör allmänbildning att kunna känna igen våra vanligaste träd, eller att kunna göra upp en liten eld utan att vare sig orsaka skogsbrand eller förstörda klipphällar.
Gott kaffe
Vem kan förneka att svenskt kokkaffe som fått koka över öppen eld - jag vet att det råder eldningsförbud - får en alldeles särskild smak?
Samtidigt måste den rogivande känslan i att vara ensam med vårfåglarnas sång och trädkronornas försiktiga ljud i vinden vara universell. Något annat går liksom inte att tänka.
Ändå skapar just den här miljön ständigt konflikter. Det kan handla om rovdjur, skogsbruket och om tusen andra saker. Någon har försökt fånga klyftan i begreppen betraktare och brukare.
Vår syn på naturen skulle med andra ord ha två helt olika grundperspektiv.
Skogen som besöksmål
Å ena sidan stadsmänniskan som betraktar skogar, sjöar och berg som något slags besöksmål, en attraktion som förstås blir rikare av sådant som stora rovdjur, fritt strömmande vatten och uråldriga skogar.
Om engagemanget för den biologiska mångfalden också omfattar skalbaggar, oansenliga mossor och små blommor kan förstås variera.
Å den andra skulle där alltså finnas brukare. Personer som i högre eller lägre grad lever av marken och naturen, och som betraktar skogsmarken i ljuset av dess bonnitet och vattendraget som en källa till antingen elkraft eller fiske.
Kanske ligger det något i den där uppdelningen, men jag är inte säker.
Vi är trots allt alla både brukare och betraktare av naturen. Och just nu, när göken gal och gräsänderna bygger sitt bo, känns mänskliga konflikter så ointressanta.