En Nobelpristagare i Hammarbyhöjden

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-14

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Medan Nobelpristagarna kom till Konserthuset för årets utdelning satt jag några kvarter bort och såg in i ögonen på en som redan fått sitt. Denna ljusa blick som man sa särskilt drog kvinnor medan han var partiledare. Willy Brandt. Fredspriset 1971.

Det är årtionden sen han dramatiskt tvingades avgå som västtysk regeringschef. Det är över tio år sen han dog. Men det kommer nya dokumentärer i tv, böcker, pjäser, en hel Brandtopera.

På ABF vid Sveavägen hade de satt upp en stor bild på honom, lyckad som valaffisch. En gång levde han dock bland oss, påminner en grupp som ska ha upp en Brandtskulptur ute i Hammarbyhöjden där han bodde som flykting undan Hitler. Finn Malmgrens väg 23, hyreslängan finns kvar. Man talar mindre om att han drog därifrån och från sin första fru, därefter tog han in på hotell vid Strandvägen.

I ABF-huset hölls nu seminarium med svenska och norska historiker och en som också varit socialdemokratisk ledare, Ingvar Carlsson.

Han ser avundsjuk ut när Klaus Misgeld, svensktysk specialist, säger att Willy Brandt var den som återgav ungdomen tron på politiken.

Jo, och han fick med sig intellektuella och författare med Günter Grass i spetsen. Men hur länge varade det? Jag åkte med Brandt i hans ”kanslertåg” under en valkampanj mot slutet. Han tog en whisky för att få tillbaka rösten efter det senaste valtalet och såg trött på journalisterna som skulle pressa honom en gång till. Trött, kanske i en av sina depressioner, kanske slut.

Bortanför Sveavägen, i de fackliga kvarteren, har det blivit liv om Olle Sahlström ska få fortsätta som idépolitisk ombudsman på LO.

Jag har begränsad erfarenhet av Sahlströms seminarieverksamhet. Den gången jag satt med var det de vanliga debattmänniskorna. Sen fick man kaffe.

Varför är det inte lika mycket uppmärksamhet kring Harald Gatu? Han är också inom LO, men som reporter på Dagens Arbete. Nyligen fick han pris för sina arbetsplatsreportage. Men det var i ett fackligt sammanhang, mer tjusiga journalistpriser fås ju av Amelia eller hennes man. Vem i medierna vet idag vad ett arbetsplatsreportage är? Och arbetslivsprogrammet i radions P1 ska läggas ner.

Gatus senaste jobb i Dagens Arbete är bara en liten novellistisk sak om en arbetslös kvinna i Bergslagen. Hon är bara en av landets 225 000 arbetslösa. Men i hans text känns det hur det är på torsdagmornarna när hon måste anmäla sig på arbetsförmedlingen i Ludvika. Då kan hon inte få ner någon frukost, till sist kastar hon sig i bilen in de tre milen och tänker: Det är inte mitt fel.

Sen försöker jag läsa en kulturartikel av Sahlström där han försvarar sina idéseminarier. Jag fastnar räddningslöst i stycket där han talar om någon som föder och någon som göder och någon sitter samtidigt i knät på någon.

När det nya Ryssland gick till val gick jag själv in i Konserthuset för att höra en kvinna från det gamla Sovjet.

Elisabeth Leonskaja lämnade landet redan på 70-talet, men hon hade hunnit lära av deras störste pianist, Svjatoslav Richter. I hans efterlämnade dagbok finns en öm bild där de spelar fyrhändigt, hennes långa mörka hår sveper ner över hans väldiga labbar.

Hos Stockholmssymfonikerna spelade hon en av Mozarts konserter, det bästa som finns för piano. Men i extranumret blev hon mer rysk, nästan vild.

Som vi tror att det ryska är.

Efter deras senaste val är vi i väst snabba att tala om hur mycket bättre vi är. Bäst är alltid Sverige.

När jag ska hem från Konserthuset hejdas jag av bara två tiggare i Stockholms tunnelbana.

Dieter Strand (ledare@aftonbladet.se)

Följ ämnen i artikeln