Landgrens ljuva final
Det är en mild sommarkväll i Degerfors. Inne på biblioteket höjer Karl-Erik Landgren fingret och räknar: Ett, två, tre, fyra – och ljuv musik uppstår. Summertime smeker förbi hyllan med Monica Zetterlunds memoarer och in på barnavdelningen.
Där sitter Karl-Erik Landgren, 85, med sin kornett, bredvid Röda Stjärnans förre trumpetare, flyktingen Michail Vasiliev, Per Larsson från brukets verkstad och så världsartisten Nisse Landgren. Verksmässingen ger konsert. Det är livskraft och gemenskap, sådant som hör det goda brukssamhället till.
Karl-Erik Landgren har spelat sedan han var sju år. Hans sammetslena kornett har lockat fram förhoppningar vid kvällens sista dans i Folkets park på höjden ovanför Sko-Hjalmars affär. Den har funnits med på järnbruksklubbens möten och i första majtågen.
För 47 år sedan, 1955, spände Karl-Erik fast lådan med kornetten på pakethållaren och började varje lunch spela för kamraterna på bruket. Där musik uppstår finns harmoni och möjligheter. Andra plockade med sina instrument. Plötsligt fanns en orkester, Verksmässingen.
Året efter, 1956, föddes sonen Nisse. En distinkt tonsäkerhet och en röd trombon har tagit honom ut i världen.
Verksmässingen har fortsatt även sedan de flesta gått i pension. Varje måndag har de tagit varuhissen ned i bibliotekets källare. Där bland uttjänta böcker om fotboll och skrönor från Värmland har de spelat. En måndag i maj kom chocken. När killarna plockade ihop noterna sa Karl-Erik Landgren:
– Nästa gång blir den sista för mig. Jag låter ju som en rasp. Men grabbarna, Nisse och Håkan kommer hem och förstärker.
Den dagen fick Europas konserthus klara sig utan Nisse Landgren och uppsättningen av Chess på Cirkus söka en annan slagverkare för Håkan Landgren. Denna magiska kväll viker de för pappan och de musiker de sett upp till som pojkar.
– Det här är mina musikaliska rötter, berättar Nisse Landgren. Jag var sex år när jag började spela i Degerfors musikkår, när jag var 13 år tog pappa hem en trombon.
Till dessa rötter återvänder han. För några år sedan spelade Nisse Landgren in en musik-video i stålverkets rök och hetta.
– Jag körde in en vit Mercedes. Med fanns den röda trombonen.
Det talar stålverksarbetarna ännu om. Nu är de nedläggningshotade, trots att de är bland de mest lönsamma i världen med ett unikt stål av sådan styrka att det ska täta Tjernobyl.
– De är värda en ägare som visar respekt för deras kunskap. Tänk om någon kunde hjälpa dem köpa loss bruket, säger Nisse Landgren.
Så bjuder Karl-Erik Landgren tystnad och vill sätta punkt med Georgia on my mind. Nisse Hahne, 84, sjunger som han aldrig gjort förr. Det blir extranummer, tenoristen John Bergdahl vill att Nisse Landgren ska spela Body and soul.
Sedan är Karl-Erik Landgrens 78-åriga musikkarriär över. Natten omsluter oss. Till höger ligger Folkparken där Karl-Erik snickrade dansbanescenen 1944 och dit sonen Nisse varje år tar sina artistvänner till en folkfest.
Längre ned får himlen blå lyskraft från det dödsdömda stålverkets neonskylt. Där slås nu produktionsrekord. Arbetarmoralen fungerar, det klassiska fotbollslaget toppar serien, och ljuv musik ljuder.
I Degerfors är det kapitalismen som spårat ut.