Klimatångest borde ses som ett friskhetstecken

Kristersson och Sunak borde svara på barnens frågor

Om Sunak eller Kristersson har klimatångest så döljer de det väl.

I veckan lanserade 1177 i Skåne rådgivning för personer som lever med klimatångest. Sidan finns under kategorin psykisk ohälsa. Ångesten beskrivs som “en blandning av känslor som handlar om den klimat- och miljökris som pågår (...)”

För att få hjälp står det att bland annat att man kan engagera sig i en klimat- och miljöorganisation. Man kan också, föreslås det, minska nyhetskonsumtionen. Föräldrar till barn med klimatångest föreslås laga vegansk mat ihop med sitt ångestfyllda barn. Eller bygga insektshotell och demonstrera.

När jag läst igenom råden känner jag hur ilskan kokar i mig. Inte mot 1177, jag tycker tvärtom att det är bra att vi pratar om den växande klimatångesten. Att leva i denna ding ding-värld där vi tillåter fossilkapitalet få fortsätta som vanligt är minst sagt ångestframkallande. Men det som gör mig förbannad är att klimatångest finns under kategorin psykisk ohälsa.

Men en politiker som Storbritanniens premiärminister, Rishi Sunak, som ångestfritt tillåter att landet ska öppna nya oljefält mitt i brinnande klimatkris, han anses vara frisk?

Han anses vara så vid sina sinnes fulla bruk att han kan styra ett helt land – trots att han helt och hållet skiter i världens samlade klimatforskning? Och då är Sunak bara ett exempel. Klimat- och näringsdepartementets Busch och Pourmokhtari rekommenderas inte att logga in på 1177, fast de lever i illusionen att ökade växthusgasutsläpp kommer leda till minskade växthusgasutsläpp.

Majoriteten av världsledarnas ageranden mot fossilindustrin är snarare att omfamna än att stoppa dem. Och tittar man närmare på relationerna är det inte konstigt. Staten och kapitalet sitter i samma båt. Eller i Sunaks fall: säng.

Sunaks svärfar signerade ett miljardavtal med oljebolaget BP två månader innan den brittiska premiärministern bestämde sig för att öppna upp för ny oljexploatering i Nordsjön.

Vilka som betalar för vår regerings slapphet mot klimatkrisen låter jag andra journalister att gräva i. Men jag kan säga följande: Sedan jag var 18 år gammal har jag engagerat mig i klimatrörelsen på det ena eller det andra sättet. Jag har ätit veganskt och demonstrerat mer än de flesta. Jag har, med undantag för att bygga insektshotell, genom åren gjort allt på 1177.s lista. Men ångesten består. För när jag ser hur extremvädret ökar, vattennivåerna höjs och torkan breder ut sig börjar mitt hjärta slå fortare. Svettpärlor börjar rinna längs med tinningen.

Kanske är det mig det är fel på. Kanske lider jag av obotlig klimatångest. Men jag skulle nog ändå vilja vara så fräck att hävda att den som inte får ångest när världen brinner är den som är koko på riktigt.