Kristerssons daddy issues är vårt problem
Att vi håller truten kommer inte hjälpa någon
Det känns som att jorden snurrar snabbare och snabbare. Undergångsscrollandet är ett faktum när man öppnar valfri nyhetssida.
Barnläkare varnar för sjukvårdskollaps. Kriget är ett brinnande helvete och i Sverige har vi ministrar som inte ens kan säga ifrån när Israel bryter mot internationell rätt trots att de fördömde Hamas terrordåd på två röda.
De uteblivna orden skapar rädsla och hat. Public service vågar inte ens säga Palestina längre. Från England kommer rapporter om hur antisemitismen och islamofobin ökar. Men även hatbrotten mot afropersoner och araber.
Rasismen är på frammarsch i hela Europa, skriver The Guardian.
I Sverige är den rasistiska politiken ett faktum. Nu är alla som inte heter Svensson eller Karlsson skyldiga till att motsatsen bevisas. 2023 ska man kunna avlyssna eller gripa folk utan brottsmisstanke. Jimmie Åkesson (SD) säger att han vill sätta 13-åringar i fängelse på livstid.
Yes daddy, säger nickedockan, nej förlåt jag menar statsminister Ulf Kristersson (M). Och låt oss sätta människor i återvändarcenter utanför Europa!
Som grädden på moset håller den globala upphettningen på att nå en punkt där temperaturen kan bli så hög att människans förmåga att svettas – och således sänka kroppstemperaturen – inte kommer att hjälpa.
När allt är såhär mörkt lockar det att krypa in under täcket och scrolla kattklipp. Och ibland behöver man göra det för att samla kraft. Därefter behöver vi nog gå offline. För varandras skull.
I BRÅ:s senaste rapport om afrofobiska hatbrott beskrivs hur hatbrotten ofta sker i det offentliga rummet – mitt framför ögonen på andra.
Jag undrar hur många sådana brott som hade skett om omgivningen var mer närvarande? Om vi såg oss om, mötte varandras blickar, istället för att med böjda nackar scrolla på skärmen.
Rasistiska hatbrott kommer inte försvinna bara för att du tittar på färre videos på katter. Det kräver såklart mycket mer. Men det skadar inte att vi som vill se en annan värld aktiverar vårt civilkurage när omgivningen ser ut som den gör. Att vi med ett hej eller en nickning visar att vi ser varandra där på bussen eller i trappuppgången.
Med det här menar jag inte att vi ska ta varandra i hand och sjunga ”we shall overcome”.
Men när allt är becksvart behöver vi de små sakerna för att klara de större. Ett hej tar inte bort organisering eller en swish eller att du *host* kommer ihåg att Sverige faktiskt erkänt Palestina som stat *host*.
Det handlar om att varje ord, varje gest räknas.
Låter vi rädslan förlama våra handlingar och språk kommer vi låta Kristersson och hans daddy issues vinna. Men höjer vi nackarna kan utsikten bli annorlunda.